Efter sju sorger, två förkylningar och många andra skrivna artiklar fanns det tid för motordemontering. Att pilla ur en liten Panda–motor på nätt en liter är väl ingen match. Det var åtminstone vad jag trodde, men jag hade fel. Dels är det precis lika många sladdar på en Panda från –88 som vilken annan modern bil som helst, dels hade jag förträngt själva fyrhjulsdriften.
Till en början gick allt bra. Skruvar, sladdar, kablage och allt annat lossade som det vore nytt; inga problem med fastärgade bultar eller annat. Största problemet kom då jag skulle lossa drivaxelmutterna som sitter mitt i främre hjulnavet och håller drivaxlarna på plats. För att göra en lång historia kort tog det drygt två timmar, ett överbelastat lednyckelhandtag, en halv burk 5–56, osande ramsor och en rejäl dos mutterknackare att lossa två muttrar. Därefter blev det en vanlig skruva–loss–och–försök–komma–ihåg–var–grejerna–ska–sitta–mekning.
Väl på golvet visade det sig att motorn under en längre tid lidit av inkontinens. Oljesölet hade trångt in och tagit över precis hela motorutrymmet. Enda fördelen är att större delen av motorrummet varit rostskyddat lika länge, så efter en sväng med avfettningsflaskan och en trasa så skiner det hyfsat vitt i motorrummet.
Den självförstörande motorn finns nu hos doktor Transplant där aggregat och växellåda flyttas över till den nya maskinen. Planen för Operation Stora Rycket innebär att hela Klassikerredaktionen, förstärkt av Bo Legelius, dyker upp i mitt garage för att under en maratonmekning återbörda drivlina och diverse mindre dåliga karossdelar. Givetvis dokumenteras övningen för publicering på denna sida och i kommande nummer av Klassiker. Snart åker vi Panda!
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.