Bild
Nästa artikel
Jons motorbygge

Motorbygget del 1

Publicerad 30 april 2012 (uppdaterad 15 maj 2012)
Jon Remmers bygger en helt ny jättestor motor till sin Volkswagen 1600 TL – hemma i lägenheten. Följ jobbet här på webben.

Preludium och ouvertyr

Det är förbjudet – jag vet. Det här är ett projekt som definitivt inte är rumsrent. Att bygga en vass storkubiksmotor toppad med modern digital insprutning och sedan stoppa ner den i min lilla Volkswagen 1600TL årsmodell 1967 måste definitivt räknas till veteranbilshobbyns mörkare materia. Därför kanske en förklaring är på plats. Varför vill jag så maniskt gärna att min gamla folkvagn ska gå snabbare?
Jo, så här var det – och ta ett djupt andetag nu. För det här är sentimentalt på gränsen till vad som går att stå ut med.

Sommaren 1993 var jag 13 år gammal. Koltålderns fascination för Lamborghini och Ferrari hade gett vika för fenbehängda amerikanska landsvägslok byggda under femtiotalet. Sommarens stora händelse var självklart den Cruising som skulle anordnas i närorten Ljusdal. Krrrusing, uttalat med rullande r och med en chans att se de magnifika raggarpråmarna annat än på bilder i tidningar.

Närort? Med min illrosa mountainbike som det självklara färdmedlet tog det större delen av en eftermiddag att trampa sig de två-komma-tre milen från min hemort Järvsö.

På plats infriades alla mina förhoppningar när den ena pråmen efter den andra flöt in från påfartsvägarna. Kvällen tillbringades runtspankulerandes och ätandes lakritsrem med ögon stora som tefat. Jag fick till och med åka några varv, förmodligen som någon slags maskot. I bilen pratades det dalmål och eldvatten dracks ur plastdunk. Lokalradion spelade generisk rockmusik från en tid som jag inte hade något som helst förhållande till – förutom att fenor var fräckt.

Sent omsider blev det väldigt sent och antagligen hörde jag i bakhuvudet min moders oroliga stämma, för kosan styrdes hemåt. Det här var såklart fortfarande på den tiden innan varenda snorunge blivit utrustad med mobiltelefon.

Någonstans mellan Ljusdal och Järvsö, riksväg 83, en ljus och ljum lördagsnatt i det gryende nittiotalet hände så det som skulle peka ut riktningen för mitt bilintresse för många år framåt: Jag blev omkörd. Först av en lavendellila Camaro som såg mycket snabb ut, därefter av en bubbla med frenchade bakljus och orimligt breda bakhjul.

Ungefär femtio meter framför mig bromsade de in. Rutor vevades ner och en kort konversation fördes. Det ruppades och rattades, backades och ställdes upp. Därefter gick någon form av telepatisk start.

Den konstiga bubblan reste sig på sina bakhjul och kastade sig framåt. Framhjulen studsade i vägbanan en gång och bilen fick fart. Camaron stod vrålande kvar och omvandlade sina bakhjul till rök.
Jag hade såklart hoppat av min mountainbike och tittade på när Camaron efter ett hundratal meter slog av på takten. Bubblan var då redan försvunnen långt bortom nästa krön.

Ungefär där. Samtidigt som däckröken åtminstone i mitt minne oändligt sakta drev mot mig gav jag mig själv ett löfte: Någon gång i mitt liv ska jag äga en bubbla som kan åka på bakhjulen och köra ifrån Camaros. Som Herbie. Fast på riktigt.

Bubblan har jag inte sett till sedan den försvann bakom krönet, men det har blivit några egna folkvagnar genom åren, ingen har varit i närheten av några bakhjulskörningar dock.

Motorn jag ska bygga kommer heller inte att få min 1600TL att resa sig på bakhjulen, det där har jag tappat intresset för. Fokus ligger snarare på oerhört säkra omkörningar. Ändå känns det som det här är någonting jag måste göra. Det är en lucka i mitt liv som måste fyllas innan jag kan gå vidare och sälla mig till skaran originalkramare och fanatiska termossamlare.

Jag har snackat med bilen och den har okejat projektet. Faktum är att den ser fram emot det.

Jon Remmers

Ämnen i artikeln

Missa inget från Klassiker

Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.