Wahlströmsbilen på bilprovningen

Det är inte ofta den här bilen rullat genom portarna på någon besiktningsstation, sista gången var 1999 och gången innan dess runt 1970 för lite senare  tappades den bort ur registret, för att återuppstå 1995. Med den vanliga turen man brukar ha med bilar som fungerat exemplariskt innan den förstått var färden skall gå, så malde en hel del i bakhuvudet denna gången också, låter det inte som ett läckage? Varför funkar inte den blinkerspilen just nu? Luktar det inte lite mycket glykol? Kan en besiktningsman inskolad på databoxar i Audi och Toyotas verkligen fatta hur en sådan här relik är uppbyggd?

 

Farhågorna blev inte färre när porten öppnas, och därinne i skumrasket står en lång gänglig figur med långt hår ner över axlarna... Han tittar med djupt skeptisk min i vad som känns ett par minuter ned på skapelsen... 

Sedan tar den långa uppenbarelsen plats närmast dubbelvikt i bilen och jag förklarar de fåtalet reglage och han nickar avmätt, givetvis kärvar vänster blinkerspil så det börjar ju bra...

 

Jaa, säger han lågt, med likström så laddar det inte så bra och magneten i den får för svagt fält, för mycket flux i strömmen på låga varv...  Ettan ligger väl nedåt på den här lådan?

 

När vi så hoppar iväg på ettans växel börjar bitarna falla på plats, den här kontrollanten måste vara utsänd av Nils Wahlström som sitter och ler i sin himmel och håller en vakande hand över sin bil ännu, för hur kan det annars slumpa sig att jag sitter bredvid en bilprovare som inte bara hanterar fordonet som om det vore den naturligaste saken i världen. Utan också visar sig ha digra kunskaper i teknik och konstruktion från den här tiden, chassiet är ju en Ford Anglia från 1951, en modell som var antik redan som ny. 

Vidare på lyften får inte bara jag lite tips, utan mannen kallar till sig ett par av sina lärljungar för att visa dom hur mekaniska bromsar ser ut och hur de justeras och underhålls. Vid bromsprovet tror jag Nils Wahlströms ande uppenbarade sig för en kort stund och fingrade med visarna på mätklockan, för differensen var inte ens mätbar, och även bilprovaren visade för första gången ett litet tecken på förvåning... eller så spelade han bara.  

 

Den slutliga domen då?  Blankt papper! Och dessutom berömdes bilens tåliga och robusta konstruktion, ett angliachassi är från början något som får järnvägsräls att verka både klent och komplicerat, Ingenjör Wahström har förstärkt det på en hel del punkter och sedan har alltihopa doppats i någon antagligen sedan länge tvärförbjuden mönja,  detta har i stor grad bidragit till bilens överlevnad. Det, och Ingenjör Nils Wahlbergs vakande ande har antagligen ett litet finger med i spelet också, är jag beredd att tro på efter torsdagens besök på bilprovningen.