Wennlo är tillbaka!

Låt oss säga så här. Att vår Saab 9000 - Wennlo edition - regelrätt stals på öppen gata var kanske en sanning som modifierats en aning, för dramaturgins skull. Vi kan väl jämföra med dokusåpavärlden.

Det händelseförlopp som som ligger närmast sanningen (detta kan komma att ändras i mina memoarer eller redan i nästa delrapport) är att bilen, ska vi säga, halvknycktes, av ett gäng extremt mecksugna saabentusiaster. Därom råder inga tvivel.

Det som verkligen stämmer överens med sanningen är att dessa mirakelkillar var så uppe i varv att man klarade av hela operation Muller Meck från fredag till måndag eftermiddag!

Det har nu gått några veckor sedan bilen blev klar, men på grund av diverse logistikrelaterade orsaker - hyggligt sant - är det först nu vår kära Saab har återvänt. Helt utan kontakter i den undre saabvärlden är jag inte och min tjallare sade att Wennlo definitivt skulle dyka upp en torsdag, exakt vilken är oviktigt i sammanhanget.

Precis så blev det. Jag vill påstå att det var en helt vanlig torsdag eftermiddag (men vänta, skrev jag morgon i ingressen?) som jag klev ut på kontorskomplexets personalparkering och fann - Saaben!

Saaben!

Nycklarna låg på hjulet (jag kan minnas fel här) och nytvättad tycktes den vara, inifrån och ut. Helhetsintrycket är wow. Vilken skillnad. Det går inte riktigt sätta fingret på förvandlingen, allt ser bara väldigt rakt, snyggt och homogent ut. Som en Saab 9000 ska se ut.

Framdörrarna lider inte längre av rost och de tidigare så avflagnade listerna lyser mörksvart. Motorhuven är inpassad som den ska och borta är dess matta och illa bättringsmålade hörn. Bakstammen är läckert svart. Prototypsnyggt! som jag brukar säga.

En provkörning visar att ryckningarna decimerats med 98 procent, szzszssz-ljudet är väck, och framför allt bjuder motorn ett turboflås som tidigare saknats. Laddtrycket är inte fullt ut restaurerat, men klart är att bilen närmar sig de 200 hästar som den sannolikt ska ha.

En fröjd!

Storheten med Saab 9000 Turbo lyser skimrande klart - vilken bil!

Innertaket är fixat, inte nytt, men heller inte knivskuret. Bakluckan fungerar som det ska med rätt sorts gasfjädrar. Instrumentpanelen har nu bara en spricka istället för tre. Dörrsidor, lister  och smådetaljer sitter fast, så bra de kan i en tidig 9000.

Men framför allt fungerar allt! Farthållaren, ACC:n, färddatorn, fönsterhissarna, elspeglarna - rubbet.

Pictogrammet flämtar till en gång var tionde mil, lite sällskapsjukt sådär, som för att tala om att det bor där bakom panelen. Det är helt okej.

Det mumlas om fusk och rackarspel i denna lite oväntade vändning i Klassikerkkampen. Det talas i termer av omoral och sofflock.

Då vill jag bara kort säga att det i Klassikerkampens (oskrivna) regler inte står en enda stavelse om mecksugna kompisar som inget hellre vill än att bjussa på sin tid, kunskaper och lagrade bra-att-ha-saker.

Det kallas Saabandan. Alla har den inte.

Jo, förresten, en sak till, Kommando Muller. Jag upptäckte ett nytt litet fel som jag tidigare inte uppmärksammat, nämligen stolsvärmen. Den fungerar inte. Men jag kommer INTE att ställa Saaben på SVEAVÄGEN 155 varje vardag mellan 8.15 och 17.20. Och nyckeln ligger INTE på höger framhjul.

Den här gången heller.