Efter en osannolikt stark inledning av 1970-talet på svenska marknaden, med modeller som 127 och 128, började Fiats försäljning att vackla mot slutet av decenniet.
Ersättaren till 128 hette Ritmo som bekant, en bil konstruerad helt i tidens anda med halvkombilucka bak, parkeringssäkra stötfångare (upp till sex km/tim) och en femte bensinspararväxel som standard. Rymlig var Ritmo också så det mesta borde ha varit upplagt för fortsatt succé. Att inredningen bestod av pressad billig papp och stenhård brun plast skiljde sig egentligen inte så mycket från samtida konkurrenter.
Det gjorde däremot utseendet. Den asymmetriska fronten, det udda fälgmönstret och ett knippe dittills osedda karossfärger fick många att dra öronen åt sig. Vad göra?
Ett klassiskt trick när bilen som sådan är knepig att marknadsföra är att vända sig till konkurrenterna och deras kunder. Annonsen ovan är från våren 1981 och ett typexempel. Fiat flirtar med Volvo-, Mazda-, Volkswagen- och Saab-Lanciaförare för att få dem att inse att allt deras bilar erbjuder erbjuder också Fiat – men till ett upp till 7 000 kronor lägre pris. Rationellt sett ytterst klokt, men emotionellt? Nja.
Ritmo byggdes i drygt hälften så många exemplar som sin föregångare Fiat 128 men skapade, åtminstone i Sverige, ett närmast odödligt rykte som en udda och, trots allt, rätt kul bil.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.