Ambassadören från Nash

Det är ju inte ofta man får skåda en sådan här närmare, en "Airflyte"-Nash. Det här är en milstolpe i utvecklingen, få bilar var så avancerade som Nash 1949. Karossen är självbärande och vindtunnelutprovad. För att hålla den så lätt som möjligt men ge bästa möjliga stadga sitter det en massa sinnrika stag som styvar upp de stora svulstiga ytterplåtarna, dessa är dessutom justerbara.

En annan intressant  detalj är hålborrade länkarmar, detta för lägre ofjädrad vikt som ger bättre väghållning och komfort. Vilka andra tänkte på det 1949...? Och en ergonomiskt utformad förarmiljö, med alla instrument samlade i ett ”uni-scope” framför föraren.

Nash byggde 160 354 bilar detta år, plus 11 428 av den nya Ramblern, detta är en Ambassador Super sedan som gjordes i hela 27 253 exemplar, den mindre Statesman-sedanen byggdes i över 60 000 exemplar, mycket få av dessa finns kvar idag.
 

I oktober 1948 väntade bilköpare och många andra med spänning för nu skulle de flesta tillverkare lansera sina helt nya modeller. När tillverkningen av civila bilar kom igång efter kriget så var det inget annat än lätt ändrade förkrigsmodeller. Och åren 1946-58 hände inga förändringar att tala om alls. Så man såg fram mot 49:orna med stor förväntan. Men ingen gjorde en sån radikal förnyelse som Nash.

Designen var inte bara radikal, den var funktionell också "Airflyte" kallades denna typ och hade ett förvånansvärt lågt luftmotstånd. Dessutom var karossen självbärande som gav ett lågt golv, lågt placerad motor, vilket gav lägre tyngd punkt. Spiralfjädrar runt om var också nytt.
 Växellådan hade en överväxel, "Automatic fourth speed forward" och den nya karossen gav generösa innerutrymmen, avsaknaden av traditionell ram eliminerade trösklar så insteg underlättades betydligt. Inuti var allt rundat, inga vassa kanter eller spakar ivägen. Den försänkta instrumentbrädan och övrigt var mjukt stoppat och genomsyrat av säkerhetstänkande.  Däribland två revolutionerande detaljer, säkerhetsbälten och den ergonomiska "Uni-Scope" instrumenteringen .

Alla reglage och mätare samlat framför föraren, radio bakom en jalusilucka, rent, funktionellt och inte minst egensinnigt. Radio var standardutrustning likaså den revolutionerande "Weather-eye". En smart klimatanläggning som kunde hålla konstant temperatur med luftväxling inne i kupén. Även försedd med pollenfilter.

För 14 dollar extra kunde man också få bakrutetorkare, och Nash hade nånting som många bilar inte ens hade flera decennier senare, fällbara ryggstöd. Dom var även så fällbara att man kunde skjuta fram framsoffan och lägga sätesryggarna horisontalt, och därigenom göra hela den stora kupén till en stor säng. "enkelbädd" kostade 19 dollar extra och dubbelbädd $39. Då ingick även en bag med sängkläder, deluxe-madrass.... och moskitnät! 

Det var detta som det blev uppståndelse om, bilen var bäddbar. Det amerikanska femtiotalet var paradoxalt, de tekniska framstegen avlöste varandra, film, musik, mode och kulturscenen hade en expansion som saknade motstycke. Vid slutet av decenniet hade man till och med nått ut i rymden. Men på ett socialt och moraliskt plan var samhället enormt bakåtsträvande. Och att man då oblygt marknadsförde en bil som i vissas ögon uppmanade till promiskuitet och moraliskt fördärv var ju en samhällsfara.

Många kyrkliga organisationer demonstrerade och uppmanade allmänheten till bojkott. Nash fortsatte dock utmanande att förevisa bäddbarheten i sina annonser, utan att låta sig påverkas av namninsamlingar och även stämningar som lämnades in mot företaget.  Dock var bara detta en av alla de sinnrika detaljer Nash var utrustade med och använde i sina annonser.  Andra elaka tungar hävdade att bilen inte alls var designad, utan byggdes av rester från Nash andra stora huvudgren, Kelvinator, som byggde kylskåp.

1951, fortfarande bäddbar, men även en bra bil för skogsutflykter... Det säregna "Uni-Scope" instrumenteringen försvann, men man samlade fortfarande mätarna framför föraren.  Radion var självsökande och hade även förhandsval medelst knappar.  Och till det  man införde även dubbla högtalare i stereophonic.

1952 var Nash femtioårsjubileum och det var det dags för en make-over, och för det tog man hjälp av Pininfarina i Italien, som gjorde den radikala Airflyte. karossen lite mindre radikal, men fortfarande mycket egensinnig. Nu placerades instrumenteringen i mitten av brädan, strikt och stilrent.

Först 1953 kunde Nash-köparen få automatlåda, Dual-Range Hydramatic. Måhända att Nash var revolutionerande på flera punkter vi den här tiden, men att man saknat både automatlåda och V8 började bli kännbart när konkurrenterna nu drog ifrån alltmer. Även om reklamen sade att Nash sexa var vid sidan av Rolls Royce den enda med sjulagrad och dubbelbalanserad vev, så var det V8 som köparna ville ha. Alla andra nya bilar hade hela tiden nya innovationer och förbättrades i rasande fart, Nash hade nått sin tekniska höjdpunkt redan 1949, den gick inte att förfina, men flertalet bilköpare var nog inte så tekniskt insatta att förstå det.

1954 slog man sig samman med Hudson för att bilda American motors. Hudson hade också dom 1949 presenterat en mycket avancerad design, men kom liksom Nash inte riktigt att hänga med i loppet vid den här tiden. Båda två var nu sjunkande skepp och en sammanslagning som från början planerades att innefatta även Studebaker och packrd sågs som den enda utvägen att rädda vad som fanns kvar. Studebaker-Packard drog sig ur i elfte timmen.
1955 och dags för make-over igen, återigen av Pininfarina. Och äntligen kunde man få V8 i Nash, motorn kom från Packard och aurtomatlådan som nu var standard, likaså, Twin Ultramatic drive hette den. Klimatanläggningen Weather-Eye, radion, de fällbara sätena med mera.

1949 såldes c:a 130 000 nya Nash Airflytes, 1955 års siffror visade på runt 40 000 vagnar plus ytterligare 56 023 av den mindre Rambler. Men i andra ändan av spektrat så sålde marknadens tungviktare Ford och Chevrolet 1,5 respektive 1,7 miljoner personbilar detta år.

Sista året det såldes bilar under namnet Nash var 1957, en sista putsning på designen, in i det sista kontroversiell och nydanande trots att det var det sista dödsrycket, man introducerade först av alla dubbla framlampor. Nu fanns  en 327" V8 med automat som enda alternativ. Tvådörrars hardtop och en fyrdörrars sedan i Custom respektive Super-utförande var de enda modellerna. 

Runt 10 000 Nash såldes av sista årgången , sen var det dags för en total make-over på hela AMC-koncernen, och man tog mer tillvara på Nash lillebror Rambler och lanserade det namnet i nya förpackningar med desto större framgång, men det är en annan historia.