Säljaren var Stefan Friberg som hade öppnat en bilfirma på Östgötagatan inte långt från Gotlandsgatan. Jag hade tidigare bekantat mig med Stefan då han jobbade hos Berni bil och Via bil, som var två andra firmor i grannskapet.
Volvon användes flitigt och agerade även semesterbil vilket visade sig vara opraktiskt med det begränsade bagageutrymme som vagnen kunde erbjuda. Efter en tid upptäckte jag en mindre lackskada på taket, stor som en femkrona och nu tog jag kontakt med en speedwaykompis Benny Hallensjö som just hade börjat jobba på en lackverkstad intill skattehuset. Benny tyckte inte att jag skulle kosta på att lacka hela taket som det nu blev fråga om.
Om du strippar av bilen så hjälper jag dig med en hellack, tyckte Benny. Då kommer bilen att se helt ny ut. Sagt och gjort, jag plockade bort kromlister grill och diverse annat nödvändigt, men nu hade Benny fått förhinder och lackeringen sattes på framtiden.
Någon månad kördes den nu till utseendet risiga Volvon, som jag tyckte såg ganska tuff ut. Vid en sen hemresa efter att ha besökt bekanta i Skärholmen gör sig mitt fotointresse påmind. Nu vill jag ta en nattbild på den tuffa bilen, vilket min dåvarande fru Gerthy tyckte var opassande. Hon ville bara heeem och det kan man tydligt se av kroppsspråket.
Numera tar man bättre bilder med sin mobiltelefon, men på den tiden var det lite mer komplicerat med längre slutartider m.m. Så småningom blev bilen nylackad och fin men det visade sig att den inte gick att byta bort. På en bilfirma intill Kronobergsparken fanns en Opel Commodore Coupé 1968 som jag gärna ville byta till mig med Volvon som handpenning.
”Nä du grabben, det här är ett vrak som har fått ny lack, mej lurar du inte.”
Så var det med den saken.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.