Nästa artikel
Arnolts nästan egna bilar
Specialare

Arnolts nästan egna bilar

Publicerad 2022-06-27 07:00
En brittisk MG på italienskt vis byggd för USA? Begreppet hybridbilar var annorlunda förr.

Stanley H. Arnolt, även kallad 'Whacky' Arnolt var en industrimagnat i Chicago. Han hade gjort en förmögenhet på båtmotorer åt flottan under kriget. Han var också bilentusiast - främst gillades sportbilar och efter kriget kom han att importera flera olika märken till USA, eller närmare bestämt Chicago. 

Men Whacky Arnolt ville mer, han ville se sitt eget namn på bilarna. På Turinmässan 1952 kom han ett steg närmare det, då han samspråkade med Bertone, som var intresserad att bygga karosserna för den blivande Arnoltbilen - men vad skulle den byggas på då?

Valet föll på MG TD, som hos Bertone fick en större kostym med modernt snitt med plats för fyra. 
Coupé och cabriolet erbjöds, och distributionen sköttes av Arnolt själv i Chicago med omnejd. 
 

Med tanke på den geografiska begränsningen - Arnolt sålde bilarna i Chicago så var efterfrågan rätt stor med tanke på både det och priset. Prislappen var hela $3145 när Arnolt-MG:n lanserades 1953. Det var ungefär lika mycket som en fullmatad Buick Roadmaster cabriolet.

Det planerades en serie på 200 bilar och det verkar funnits kalkyl för det, men det blev bara 103 stycken i slutändan. Det berodde på MG drog ur proppen - dom behövde motor och chassi själva för att klara av sluttampen av MG TD som snart skulle ersättas av MG TF.

Så Arnolt fick se sig om på nytt. Han kände  att han behövde en modernare bil med mera motor för att attrahera kunder. Hästkraftskriget hade just påbörjats i USA.
Valet föll denna gång på Aston Martin DB2/4, och Bertone kontaktades igen.

 

Men samarbetet med Aston Martin skar sig rätt fort. Dom ville att bilarna skulle heta Aston Martin och inget annat - punkt.
Så det blev bara sex Bertonebyggda Arnolt-Aston Martins och Han fick se sig om igen efter något passande att sätta sitt eget namn på.

Men däremellan beställde han en Bentley åt sig själv. Den fraktades raka vägen till Bertone för att få en kaross med Arnolts signum. Det var egentligen Goivanni Michelotti som då arbetade hos Bertone som höll i pennan. 
 

Nu siktade Arnolt in sig på Bristol, liten tillverkare med hög kvalitét och en ny modell som hette 404. Arnolt förhandlade fram att få köpa 200 chassin av den nya modellen. Han var lite pressad av Bertone som väntade ivrigt på att göra nya bilar, då inte kontraktet hade uppfyllts helt på MG-bilarna.
Väl hos Bertone förvandlade Franco Scaglione den eleganta britten till en flamboyant racerbil.
 

Den inte bara såg ut som en racerbil - den var det också.

Arnolt bildade snabbt ett eget stall för att ställa upp i Sebrings 12-timmars 1955. Där kom Bristolbilarna på första, andra och fjärde plats i 2000cc klassen.
Och man vann Team Trophyn, något man kom upprepa året efter. 
Arnolt-Bristolen fanns i fyra varianter. 

Som ren racerbil med lättad kaross - Competition
En lite mer civiliserad racerbil - Bolide
Vanlig gatbil - De Luxe
Samt en coupé

 

Det var exklusiva bilar och  det avspeglade sig i prislappen. En coupé kostade hela $5995! - Det var mer än en Cadillac Eldorado.
Nu valde bara sex köpare coupémodellen, totalt gjordes det 142 Arnolt-Bristols mellan 1953 och 1959. Tolv bilar brann inne redan som nya, och idag känner man till 85 överlevande bilar.

När produktionen upphörde 1959 stod det kvar några osålda bilar och samlade damm, den sista såldes så sent som 1968.

Ämnen i artikeln

Missa inget från Klassiker

Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.