Atomlära med Fairthorpe

De små Fairthorpebilarna var ett verk av Donald Bennett, och han var inte vem som helst. Den Australienfödde Bennet hade tidigare varit bombplanspilot och kom senare att bli RAF:s yngste Air Vice marshal, en grad kan sägas motsvara generalmajor. Dessutom hade han publicerat flera verk och läroböcker i navigation och ansågs vara en av världens främsta på det området. Och grundade även ett flygbolag.

Men några år in på femtiotalet sadlade han om och ville prova på markbundna fordon, av egen tillverkning. 1954 Sågs den första prototypen som var en ganska annorlunda droppformad skapelse byggd i glasfiber på ett stålchassi. De nätta formatet kan bidrag att den döptes till Atom. Det var ett ganska grovt tillyxat bygge, plywoodskivor utgjorde ett golv och glasfiberkarossen var sisådär i finish och passform. Motorerna togs från BSA motorcyklar.
Atom fick först en 250cc motor och senare även en 350 maskin. Mikrobilstrenden florerade vid den här tiden när många behövde små enkla och billiga fordon som gav något mer komfort än en motorcykel, fast av någon anledning skickades cirka 20 bilar ur första serien ända till USA, där man kan kan tror att den togs emot med svalt intresse...

Atomen var en milt sagt urusel bil, 1955 använde man åtta stycken i filmen Checkpoint, dom kördes dit för egen maskin (studion låg två mil bort...) Av dom fick sju åka bärgare hem igen. Troligen byggdes bara ett 50-tal Atom av dom gjordes minst en som cabriolet, och så stationsvagnen Wagonette som kom med i broschyren. Men den gjordes bara i ett enda exemplar.

Det verkar inte som om en endaste Atom har överlevt, däremot utvecklades en ny modell ut den, som inledningsvis använde överblivna Atomkarosser. Men fick en normal bilmotor från Standard monterad fram istället. Karossen masserades om och så kallade man den för Atomota och senare Atom Major. Antagligen blev ganska få byggda, men av dess finns två överlevare idag, i dåligt skick.

Fast 1958 började det arta sig, då kom en ny modell, Electron. Den såg ut som en nästan normal bil och med en ganska stor 1100cc Coventry-Climax motor blev det en sportbil i miniformat med ruggiga prestanda. Motorn gick att få från 70 till 100 hästar vilket var mer än vad många större sportvagnar hade. Lite senare kom en billigare Electron Minor med en mindre motor på 948cc från Standard.

Detta kom att bli en framgångsrik modell, som gjordes ända fram inpå 1970-talet, sista varianten med motorer från Triumph Herald. Ett par avarter av Electronen fanns också som Zeta med Zephyrmotor och ett 20-tal med tak byggdes under namnet Electrina. Närmare 700 Electrons byggdes eller såldes som byggsatser komplett med motor fram till 1972.

Fairthorpe var ett familjärt företag, dottern Noreen gjorde layout för annonser och broschyrer, sonen Torix konstruerade nästa Fairthorpemodell, som kallades TX. En större och mer modern bil som också såldes i byggsats. TX utvecklades i en rad varianter med olika motorer upp till TX-SS som försågs med Triumphs 2,5Pi-motor. Dessa var relativt dyra som kit cars och det antas bara sålts 18 TX-bilar i olika varianter.

Torix satte upp en egen firma för att ta fram en ny modell, som tekniskt sett räknas som en Fairthorpe gast den egentligen inte var det. TX Tripper blev en märklig skapelse som liknade en förvuxen buggy och med Triumphs stora 2,5 liters PI-sexa så gick den vansinnigt fort, okänt hur många som byggdes , men det handlar om relativt få.