Bomber från Ghia

Luigi Segre blev överhuvud för Carozzeria Ghia 1953, och under hans penna dikterades ett nytt formspråk, "bomb-designen"

Carlo Abarth var redan etablerad motortrimmare och racerbilskonstruktör, 1953 vände han sig till Ghia för att få karosser till två specialbilar, den ena var baserad på Fiat 1100 och den andra på en Simca.

Formgivnigen blev en fullträff och inte bara ett bra dragplåster för Abarth utan även för Ghia, man fortsatte på det inslagna spåret och använde samma formspråk på fler modeller. Ghia hade på samma tid ett nära samarbete med Chrysler, och försåg dom med flertalet "dreamcars" man byggde även bomben i större skala, 1953 presenterades Dodge Firearrow, följt av Firearrow 2 året efter.

Samtidigt hade man byggt två stycken till som hette Firearrow 3 en som coupe och en öppen roadster. Chryslers egen chefsdesigner Virgil Exner spann vidare på bomb-looken, och dikterade formen för Ghia som handbyggde dom.
Firearrow 4 kom även att kallas just Firebomb, och var den sista i raden av dessa dream-cars men kom samtidigt att stå modell för en begränsad serie exklusiva vagnar.

1954 användes också samma formspråk i lite smäckrare utförande på ett par specialbilar som kom att kallas "Supersonic" bakom denna design stod Ghias talangfulla designer Giovanni Savonuzzi.

En byggdes på Fiat 8V, och ett par Jaguar XK120 och minst en Aston Martin försågs med snarlika karosser.

Samtidigt byggde man åt Chrysler en dream car i samma stil men lite större format, den ingick inte i Supersonic-serien trots sina likheter utan kom att bli De Soto Advenurer.

1956 köpte speditörsentreprenören Eugene Casaroll loss Firebomb från Chrysler och skrev kontrakt på att få köpa loss chassin från Dodge med den nya D-500 motorn 1956. Dessa chassin skeppades sen till Ghia i Italien för att få kaross och sen såldes de i USA under namnet Dual-Ghia. Planen var att bygga 150 stycken per år men för priset 7781 dollar så bar det sig inget vidare. Dual Ghia Firebomb kom att byggas i totalt 117 exemplar mellan 1956-58.