Bred front

Alla Mercedesmodeller, i synnerhet toppversionerna, verkar vara
förutbestämda att företa samma bakvända klassresa. Från att vara
"världens bästa bil", dyr och åtråvärd, till något som få vill bli
sedda i. Priserna sjunker hejdlöst och de som trots allt köper en
halvgammal lyxmerca gör det för att de får mycket bil för pengarna.
Någon buffert för reparationer finns sällan och bilarna förfaller. Men
eftersom det handlar om Mercedes blir det ändå en utdragen process, det
tar lång tid att ta kål på en kvalitetsprodukt från Sindelfingen. "Man
åker som en kung hela vägen till skroten" säger en Mercedesfantast
insiktsfullt.

Men till slut nås botten, och när de sista rishögarna försvunnit ur
trafikbilden brukar en ny generation entusiaster vakna till.

Den Mercedes S-klass som fanns mellan 1973 och 1980 håller just nu på
att ta sig upp från avgrunden. För fem år sedan var det väldigt få som
ville ha en Mercedes med internkod W116, det spelade nästan ingen roll
hur fin den var. Fortfarande är risiga exemplar extremt billiga men de
få bilar som klarat sig från rost och skärmkantslistsmarodörer börjar
bli eftertraktade. Och det var ju bara en tidsfråga, för det är ju en
så läcker modell!

Georg Rudling från Stockholm har aldrig kunnat glömma den mintgröna
Mercedes 280 SE som hans pappa lånade av en arbetskollega i mitten av
1980-talet.

- Jag var tio år gammal och det var den häftigaste bil jag någonsin åkt
i, berättar Georg. Pappa var däremot inte så imponerad, han gillade
sportbilar och tyckte Mercedesen var svampig i fjädringen. Jag bestämde
mig för att jag en dag skulle ha just en sådan bil.

Georg har hållit utkik länge men det var först i våras som han började
leta på allvar. Han ville ha en fin, orenoverad bil. Gärna med V8-motor
och mycket utrustning men viktigast var att skicket var det rätta.

- Efter en tids intensivt sökande började jag tro att jag inte skulle
hitta någon bil, berättar Georg. De flesta som var till salu var för
dåliga, även om de beskrevs som fina.

– Karossen är som på många 1970-talsbilar rostkänslig och bilen inbjuder ju till hårdbruk.

Till slut fann Georg i alla fall en bil som verkade uppfylla kraven. En
280SE från 1977, silvermetallic med eldrivet soltak. Helt original och
med känd historia. Förste ägaren hade efter kort efter köpet avlidit
och änkan hade aldrig kört bilen på vintern. Knappt alls förresten, det
visade 11 200 mils total körsträcka. Begärt pris var 75 000 kronor,
mycket för en W116 men om allt stämde så…

- Den fanns i Hässleholm och jag åkte dit så fort det var möjligt.
Efter provturen sade jag till säljaren att det inte var någon idé att
han ställde in bilen i garaget, jag ville köpa!

Då visade det sig att säljaren lovat en annan spekulant att "hålla"
bilen tills denne sett den. Säljaren ville ha ytterligare 10 000 kronor
för att släppa bilen direkt.

- Det tog mig tre sekunder att bestämma mig, säger Georg. Jag skulle ha den!

Så var 280 SE:n nominellt åter lika mycket värd som när den köptes ny på Philipsons i Borås i februari 1977.

När den nya lyxmodellen från Mercedes visades i september 1972 var det verkligen fråga om en helt ny bil.
Jämfört med föregångaren W108/109 innebar den ett stort steg framåt vad
gäller väguppträdande, säkerhet och komfort. Formspråket var det samma
som lanserats ett år tidigare i SL-modellen. Låg, bred kaross med
skarpa linjer och veck. En ganska nykter kaross med gott om utrymmen
och praktiska förtecken.
Den skulle säkert kunnat upplevts som småtrist om det inte varit för
all utsmyckning. Men med dubbla stötfångare fram och bak, rikligt med
kromade detaljer och en extra bred kylarmaskering var den risken
eliminerad.

Vid lanseringen lades stor vikt vid krocksäkerheten med vridstyvt
passagerarutrymme och väl tilltagna krockzoner, förstärkta takstolpar,
tanken placerad över bakaxeln och så vidare. Mercedes var tidigt ute
med seriös forskning på området och i W116 kom många av rönen i
produktion för första gången. Det var också i denna modell som man
tillsammans med Bosch lanserade världsnyheten ABS-bromsar år 1978.

Även körsäkerheten var kraftigt förbättrad. Visserligen hade Mercedes
byggt bort nästan alla problem med pendelaxeln på föregående modellen
men nu ersattes den ändå av en ny delad bakaxel. Framvagnen var helt ny
och gav bättre styrprecision och framför allt mindre kräng och
nigningar i kurvorna.

I första, från tyska direkt översatta, broschyren beskrivs de tekniska landvinningarna i detalj och man skrädde inte orden:
"Frågan är om någon annan bilkonstruktion så konsekvent omsätter
tekniska landvinningar i praktisk verklighet som just den nya S-klassen
från Mercedes."

Det värsta var att skrytet stämde.

Grundmodellen hette 280S och hade den raka twincam-sexa som
presenterats i Compactmodellen året före. Förgasarmotorn gav  160
hk medan insprutningsversionen 280 SE hade hela 185 hk. 350 SE hade
samma 3,5-liters V8 på 200 hk som debuterat i föregångarmodellen. Något
senare kom 450-modellen med 225 hk och i samma veva presenterades den
förlängda L-karossen med 10 cm extra axelavstånd för bättre benutrymme
bak.
När de värsta minnena av bensinkrisen 1973 börjat falna var det 1975
dags för toppversionen med 6,9-liters V8 på 286 hk. Med maffiga 550
Newtonmeters vridmoment vid 3 000 r/min rastade den det mesta på
dåtidens Autobahn. Till Sverige kom den aldrig som ny men en handfull
av de 7 380 exemplar som byggdes har letat sig hit på senare tid. Med
luftfjädring och en i övrigt hög tekniknivå har den ett visst rykte om
sig att krångla.

Att köra Georgs fina 280 SE innebär­ både en skön tidsresa och - efter
en stund - en känsla av att köra en fullt modern bil. Komforten i den
tjockt velourdraperade förarstolen håller för långa etapper och
positionen på den stora ratten är perfekt. Med stjärnan som riktmärke
går det utmärkt att placera den breda bilen på vägen och stabiliteten
är imponerande. Lite kräng i kurvorna och en aning okänslig styrning är
det enda som daterar körupplevelsen något på kurvig väg.

För att uppfylla strängare avgasreningskrav infördes från 1976 års
modell mekanisk insprutning, Bosch K-Jetronic, och det ledde
tillsammans med en sänkning av kompressionen i 280- och 350-modellerna
till lägre effekt. 280 SE tappade nästan 30 hästar och hade nu 156 hk
som skulle släpa på 1,7 ton bil. Tack vara skapligt låg utväxling känns
bilen ändå ganska pigg och bättre blev det enligt Georg efter service
med bland annat tändkabelsbyte några veckor efter vår körning.

Georg har sedan fotograferingen bytt ut däcken med vit rand till
helsvarta. Och dragkroken tänker han ta bort, den stör designen. Det
ska vara original.
- I filmer och på TV är det mest skurkar som kör S-klass av den här
modellen, det gillar jag, säger Georg. J.R. i Dallas hade en och i
Sällskapsresan var det den otrevlige direktörens bil. Sådant gör
intryck!
En del minns nog också psykopaten Emile Leopold Locque som i Bondfilmen
Ur dödlig synvinkel försökte ge sig på Bond med hjälp av en 450 SEL.
Det slutade med en krasch utför ett stup.

W116 var den första modellen som Mercedes officiellt kallade S-klass
och samtidigt den sista där kromet utgjorde en bärande del av designen.
En delikat blandning som tilltalade samtidens kunder. När den sista
W116 rullade av bandet i september 1980 rullade av bandet hade totalt
473 035 stycken byggts. Den sista var en 300 SD med turbodiesel, en
modell som var ämnad för USA.

Hur många W116 som finns kvar är osäkert men få är så välhållna som Georgs.
- Det var precis en sådan här bil i just det här skicket som jag ville
ha, säger han. Jag tänker aldrig sälja den och då spelar inköpspriset
inte så stor roll.