Skälet till att man valde Corvair som utgång för en elbil var följande. Med sina 1150 kilo var det den lättaste modellen och den hade motorn bak.
Electrovair 2 byggdes på en 1966 Corvair Monza - och namnet antyder att det fanns en Electrovair 1. Det gjorde det, redan 1964 hade man elektrifierat en Corvair på prov men den försvann sedan spårlöst.
Tvåan kom att bli lite mer finslipad - och piggare. Boxermotorn ersattes av en likströmsmotor som gav 115 hästkrafter. Det var mer än de 90 som fanns i basmodellen av Corvair.
Det stora problemet med alla elbilar har varit att få plats för tillräckligt med bränsle, batterier alltså. Batterier är tunga, klumpiga och dyra.
Men nu hade man lagt vantarna på helt ny teknologi - silveroxid batterier som kom direkt från NASA och rymdprogrammet. Med hela skuffen full av dessa nya batterier gav det 572 volt till motorn där bak. För säkerhets skull hade man tryckt ner några batterier baktill också.
De var visserligen lättare än vanliga bilbatterier men det ökade ändå på Corvairens vikt med sådär 450 kilo extra
Prestanda då? Nja - dom var rätt blygsamma- 0-100 på 16 sekunder var ändå rätt okej siffra för 1966. När man avverkat det var det inte så långt kvar till toppfart som var 130km/h
Räckvidden var inte heller mycket att skryta med. Vid försiktig körning kunde man maximalt åka 12 mil.
Men Electrovair var inte menad att sättas i produktion, den var mer en slags demonstration. Man insåg också att det måste till bättre batteriteknik för att göra elbilar dugliga. Och den tekniken låg långt fram tiden 1966.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.