En ny italiensk supersportbil skapade rubriker i slutet av åttiotalet. Den hette inte Ferrari eller Lamborghini - utan Cizeta-Moroder.
Claudio Zampolli hade en dröm skapa sig ett eget bilmärke. Det hade han börjat fundera på redan när han var med och konstruerade Countach hos Lamborghini. Sedan åkte han till Kalifornien, inte för att bygga någon drömbil utan sälja drömbilar till andra.
Zampolli startade ett par exklusiva försäljningshallar för exotiska bilar och servade Maseratis.
Tillbaka i Italien hade han planen klar för vad han ville göra - peta ner Lamborghini från tronen av superbilar.
För att kunna ta kampen med Lamborghini och Ferrari måste man ha något som dom inte kunde erbjuda.
Högre toppfart och snabbare acceleration var en del av receptet. För att få det och något utöver allt annat behövdes det en motor som inte liknade något annat -
en tvärställd mittmonterad V16!
Men så behövdes det lite finansiering också, med på tåget kom elektromusikpionjären Giorgio Moroder! Detta efter Sylvester Stallone hade avböjt...
Nu hade han ett berömt namn i bagaget och nu behövdes det folk att byga drömbilen också.
Claudio samlade ihop ett riktigt all-star team till det - främst bland sina forna arbetskamrater hos Lamborghini.
Oliviero Pedrazzi, Achille Bevini, Ianose Bronzatti - Dom hade varit med och tagit fram Miura, Espada och Countach. Dessa tre kom att ansvara för chassi och motor.
Så behövdes det ju ett skal runt det hela, till det handplockade han Giancarlo Guerra. Han hade en gång i tiden knackat fram de första 250GTO-bilarna hos Scaglietti, och även den som gjorde Countach möjlig att bygga.
Karossen behövde en design också - där kom Marcello Gandini in i bilden. Han de just blivit klar med Lamborghini Diablo men på köpet blivit rejält ovän med sin förre uppdragsgivare.
Under Chryslers ledning hade man gjort om hans design för Diablo till något helt annat.
Med Cizeta-Moroder fick han på sätt och vis lite hämnd. Cizetan kom att göras efter Gandinis ursprungliga design för Diablon!
Zampolli startade ett par exklusiva försäljningshallar för exotiska bilar och servade Maseratis.
Tillbaka i Italien hade han planen klar för vad han ville göra - peta ner Lamborghini från tronen av superbilar.
För att kunna ta kampen med Lamborghini och Ferrari måste man ha något som dom inte kunde erbjuda.
Högre toppfart och snabbare acceleration var en del av receptet. För att få det och något utöver allt annat behövdes det en motor som inte liknade något annat -
en tvärställd mittmonterad V16!
Men så behövdes det lite finansiering också, med på tåget kom elektromusikpionjären Giorgio Moroder! Detta efter Sylvester Stallone hade avböjt...
Nu hade han ett berömt namn i bagaget och nu behövdes det folk att byga drömbilen också.
Claudio samlade ihop ett riktigt all-star team till det - främst bland sina forna arbetskamrater hos Lamborghini.
Oliviero Pedrazzi, Achille Bevini, Ianose Bronzatti - Dom hade varit med och tagit fram Miura, Espada och Countach. Dessa tre kom att ansvara för chassi och motor.
Så behövdes det ju ett skal runt det hela, till det handplockade han Giancarlo Guerra. Han hade en gång i tiden knackat fram de första 250GTO-bilarna hos Scaglietti, och även den som gjorde Countach möjlig att bygga.
Karossen behövde en design också - där kom Marcello Gandini in i bilden. Han de just blivit klar med Lamborghini Diablo men på köpet blivit rejält ovän med sin förre uppdragsgivare.
Under Chryslers ledning hade man gjort om hans design för Diablo till något helt annat.
Med Cizeta-Moroder fick han på sätt och vis lite hämnd. Cizetan kom att göras efter Gandinis ursprungliga design för Diablon!
På Genevesalongen 1989 stod den färdiga bilen klar och folk gapade av förundran.
En bil med hela 16 cylindrar och 540 hästkrafter - det var oerhört!
Cizetan var en rejäl pjäs, på höjden mätte den bara 111 centimeter, men för att få plats med den stora motorn bak blev den rätt bred om midjan - 207cm.
Den var ganska tung också. Chassit var en slags spaceframe och röram tillsammans gjord i krommolydbden, karossen i aluminium. Vågen tippade någonstans på 1700 kilo.
En bil med hela 16 cylindrar och 540 hästkrafter - det var oerhört!
Cizetan var en rejäl pjäs, på höjden mätte den bara 111 centimeter, men för att få plats med den stora motorn bak blev den rätt bred om midjan - 207cm.
Den var ganska tung också. Chassit var en slags spaceframe och röram tillsammans gjord i krommolydbden, karossen i aluminium. Vågen tippade någonstans på 1700 kilo.
Förutom en V16-motor hade den en annan sak som ingen annan hade - hela fyra popup-lampor!
Huvudattraktionen var motorn - den tvärställda pjäsen med sexton cylindrar och 64 ventiler.
Det har sagts att det var två V8:or man parat ihop men det var lite mer komplicerat än så.
Man hade fått tag i ett antal motorer som blivit över från Lamborghini Urraco. De roterande delarna från dom parades ihop ett gemensamt block. Men man hade fyra topplock på maskinen.
Det innebar åtta kamaxlar som fick en intrikat drivning för att lira ihop. Den femväxlade ZF-lådan fick ut sin kraft genom en vinkelväxel och var längsmonterad.
Det har sagts att det var två V8:or man parat ihop men det var lite mer komplicerat än så.
Man hade fått tag i ett antal motorer som blivit över från Lamborghini Urraco. De roterande delarna från dom parades ihop ett gemensamt block. Men man hade fyra topplock på maskinen.
Det innebar åtta kamaxlar som fick en intrikat drivning för att lira ihop. Den femväxlade ZF-lådan fick ut sin kraft genom en vinkelväxel och var längsmonterad.
Trångt blev det - men effekt fanns i överflöd. 540 hästkrafter gav motorn som var på sex liter.
Den kastade iväg den relativt tunga bilen till 100km/h på fyra sekunder, toppfarten angavs till 328km/h - men troligen fanns det mer att hämta där.
Men det innebar att man lade sig precis över den tidens absoluta värstingbil Ferrari F40 - och den kommande Lamborghini Diablo.
Cizetan var ingalunda någon hårdtrimmad racerbil. Här fanns både styrservo och en förstaklassig AC-anläggning tillsammans med elhissar, elstyrda säten och finaste skinn. Det var en lyxbil - den snabbaste som fanns.
Den kastade iväg den relativt tunga bilen till 100km/h på fyra sekunder, toppfarten angavs till 328km/h - men troligen fanns det mer att hämta där.
Men det innebar att man lade sig precis över den tidens absoluta värstingbil Ferrari F40 - och den kommande Lamborghini Diablo.
Cizetan var ingalunda någon hårdtrimmad racerbil. Här fanns både styrservo och en förstaklassig AC-anläggning tillsammans med elhissar, elstyrda säten och finaste skinn. Det var en lyxbil - den snabbaste som fanns.
Först 1991 kom man igång med produktionen - av en bil...
Vid det här laget hade Giorgio Moroder dragit sig ur projektet och produktionsbilarna hette bara Cizeta V16T.
Man hade som plan att göra drygt 12 bilar om året - det här var en dyr och exklusiv bil som byggdes helt för hand. Prislappen var hela 650 000 Dollar!
Men tidigt nittiotal var ingen bra tid för dyra bilar. Mest intresse för bilen kom från USA och Japan, två länder som nu gick in i en begynnade finanskris.
Order annulerades och Zampolli fann sig själv i en finanskris - han sålde till och med av delar av sin bilsamling för att bekosta byggandet av fler Cizetas.
Fram till 1995 hade man färdigställt kanske 15 bilar inklusive prototypen - som var och är fortfarande i Giorgio Moroders ägo.
Nu flyttade Claudio Zampolli tillbaks till sitt andra hem - Kalifornien och Los Angeles. Här återstartade han det havererade Cizeta Automobili och öppnade upp verksamehten på nytt. Under den amerikanska perioden kom det beställas två bilar. Först 1999 droppade det in en beställning på en V16T, och 2003 gjordes en spyder som kom att kallas Cizeta Fenice TTJ
Vid det här laget hade Giorgio Moroder dragit sig ur projektet och produktionsbilarna hette bara Cizeta V16T.
Man hade som plan att göra drygt 12 bilar om året - det här var en dyr och exklusiv bil som byggdes helt för hand. Prislappen var hela 650 000 Dollar!
Men tidigt nittiotal var ingen bra tid för dyra bilar. Mest intresse för bilen kom från USA och Japan, två länder som nu gick in i en begynnade finanskris.
Order annulerades och Zampolli fann sig själv i en finanskris - han sålde till och med av delar av sin bilsamling för att bekosta byggandet av fler Cizetas.
Fram till 1995 hade man färdigställt kanske 15 bilar inklusive prototypen - som var och är fortfarande i Giorgio Moroders ägo.
Nu flyttade Claudio Zampolli tillbaks till sitt andra hem - Kalifornien och Los Angeles. Här återstartade han det havererade Cizeta Automobili och öppnade upp verksamehten på nytt. Under den amerikanska perioden kom det beställas två bilar. Först 1999 droppade det in en beställning på en V16T, och 2003 gjordes en spyder som kom att kallas Cizeta Fenice TTJ
Eller är det den sista Cizetan? För firman finns ännu kvar, med alla giggar, formar och verktyg i Fountain Valley utanför Los Angeles. Och orderboken är officiellt fortfarande öppen.
Den som vill beställa ett nytt exemplar av nittiotalets första superbil kan ännu göra det!
Den som vill beställa ett nytt exemplar av nittiotalets första superbil kan ännu göra det!
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.