Corvetter vi inte fick se

För Motorama 1954 hade Chevrolet laddat upp med ett par spännande varianter på Corvette - EX129 var en elegant coupé som året efter visades upp som en grönmetallic roadster. Experimentbilar återanvändes lite då och då. 

Den här vagnen fick en svepande fastback och kallades Corvair - Här kom namnet att återanvändas, dock för en helt annan slags bil 1960. 

Corvette som kombi?  1955-57 gjorde Chevrolet en elegant tvådörrars stationsvagn som kallades Nomad. Året innan visade man upp en studie baserad på Corvetten som lystrade till det namnet. 

XP700 var en annan experimentbil som kom att byta skepnad och återanvändas - så här såg den ut 1958.  

Bill Mitchell med en riktigt häftig kärra 1959.  Med ombord fanns ingenjören Zora Arkus-Duntov som var den som såg till att det blev lite fart på Corvetten. En del i det var att bilen skulle synas i motortävlingar och det var med den här bilen namnet Sting Ray dök upp första gången. 

Mako Shark 1 och 2. Här ser man tydligt hur kommande Corvetter - både C2 och C3 skulle komma se ut.  

Inför generationsväxlingen 1963 studerade man bland annat hur Corvetten skulle te sig som fyrsitsig GT-bil. 

Corvette med svansmotor? Med XP819 från 1964 lekte man med den tanken. 

Astrovette 1968 - en excercis i strömlinjeform. 

Senaste generationen Corvette har mittmotor men idén går tillbaka mer än 50 år.  XP882 kom 1969 med tvärställd V8 bakom sätena.  John Z DeLorean både initierade och lade ned projektet. Zora Arkus-Duntov var den som omvandlade DeLoreans idéer till fungerande bilar.  XP882 dammades dock av igen, fick rotationsmotor och kallades XP895.   

XP895 var mer än bara ett motorbyte, man använde aluminium till karossen.   Snart kom den gå igenom en metamorfos till och blev XP897 GT. 

XP987 premiärvisades på Frankfurtmässan 1973 och fick för den sakens skull emblem som löd 'Corvette-two-rotor' 

Corvette 4-Rotor stod klar ungefär samtidigt. Man hade planer att sätta wankelmotor i den kommande Vega men hela projektet ströks runt 1975. 4-rotorbilen fick dock ett extraliv. 1976 dök den upp som Aerovette nu med en vanlig 400" V8 motor i mitten. Men nu hade de som vurmat mest för de avancerade specialbilarna - designchefen Bill Mitchell, GM:s tekniska chef Ed Cole och  Zora Arkus-Duntov gått i pension. John Z DeLorean hade öppnat eget. Ny tupp på gården var David R. McLellan som tyckte det var enklare och billigare att bygga vanliga bilar med vanlig motor fram. 

Då GM inte tyckte det behövdes några experimentbilar runt Corvette längre så var det andra som gjorde det.  Ramarro var Bertones tolkning av Corvette 1984. 

På åttiotalet var det viktigt att hänga med i utvecklingen. Corvette Indy visades upp på Detroitmässan 1986.  Det var ett en teknikspäckad skapelse med fyrhjulsdrift, fyrhjulsstyrning. Lotus hade pillat ihop en dubbelturbo V8 motor med dubbla kamaxlar och 32 ventiler. Med blott 2,3 liters volym producerade den drygt 600 hästkrafter.  Mera fanns det aktiv fjädring, elektroniskt kontrollerat antisladdsystem och bakåtsikten sköttes med en kamera.

Den kom att evolvera till CERV-III som visades upp 1990 med ännu mer teknik och en 5,7 liters dubbelturbo LT5 V8. 

Stingray III visades på Detroitmässan 1992 - en stilstudie över hur framtidens Corvette kunde komma att se ut. Karossen gjordes i kolfiber. 

CERV-IV såg inte mycket ut för världen och främst hölls den hemlig för omvärlden.  Det här var en testmula där kommande teknik, motorer med mera provades ut under nittiotalet - bland annat det som skulle komma att bli Corvette C5. 

CERV - Chevrolet Engineering Research Vehicle  var ett program som initierades av Zora Arkus-Duntov 1959.  Första bilarna var vassa racerbilar, trean från 1990 en teknikstinn conceptbil och sist i raden fyran som var en rullande testbänk.