Den tredje september 1967 gick Sverige över till högertrafik. 50-årsminnet av omläggningen firades på Kungsgatan i Stockholm då gatan fylldes av klassiska bilar som återvände till vänster sida för en stund.
Trots att klockan är fyra så är det inte en tidig morgon, det är snarare väldigt sent på natten för de flesta som rör sig på Kungsgatan i Stockholm. På gatan ringlar en lång kö av taxibilar och med jämna mellanrum tutas det irriterat. Nattlivets existenser med lite suddiga konturer på trottoaren börjar blandas upp med alldeles nyvakna, spiknyktra och lite äldre människor.
– Det ser ju lite rörigt ut här, men vi har ju fått tillstånd att spärra av trafiken från klockan 04:30, säger Anders Läck som är vice ordförande i Automobilhistoriska klubben, AHK.
Det är bara att hålla med, det är rörigt och jag har svårt att tro att alla moderna bilar om en liten stund ska ha försvunnit från gatan. AHK ska tillsammans med Motorhistoriska Riksförbundet, Klassiker och Polismuseet fira 50-årsminnet av högertrafikomläggningen genom att över 120 klassiska fordon ska ställas upp på vänster sida och sedan gå över till högertrafik exakt klockan fem. Det ska bli så likt 1967 som möjligt, och faktiskt även 1997 för då firades 30-årsminnet av händelsen här.
Platsen är väl vald. Kungsgatan var den självklara samlingsplatsen när freden kom 1945 och 1967 var det också hit som många sökte sig för att se övergången till högertrafik.
Medan jag funderar på om det här verkligen ska gå vägen agerar Anders Läck. Ur sin stora bilsamling har han plockat fram exakt rätt bil för dagen: Gustav VI Adolfs Cadillac från 1967. Nu styr han den med all den pondus som en 6,2 meter lång och 2,7 ton tung bil ger rätt över på vänster sida. Kungsgatan är på väg att få vänstertrafik igen och inte en enda bil tutar i protest.
In rullar vardagsbilarna 1967 som Folkabubblor och Amazoner – men också många färgglada amerikanare och sportiga britter som inte var lika vanliga den här dagen för 50 år sedan.
En sak har de gemensamt, jag ser ingen bil som är högerstyrd trots att alla de här bilarna ursprungligen skulle användas i vänstertrafik. Förklaringen består inte av en stor anledning utan snarare av många små. Amerikanska bilar var vanliga i bilens barndom i Sverige och bilarna därifrån och från andra stora importländer som Tyskland var vänsterstyrda. När sedan Volvo startats såg vd:n Assar Gabrielsson ingen anledning att göra de svenska bilarna udda genom att göra dem högerstyrda när kunderna var vana vid vänsterstyrt.
Till slut blev de vänsterstyrda bilarna i sig ett argument för högertrafik. Undantaget var bussarna, de var inte bara högerstyrda utan skulle också komma att få dörrarna på fel sida efter högertrafikomläggningen. Några år före omläggningen var bara 170 av Sveriges omkring 8 000 bussar användbara i högertrafik.
”What is happening here?”, frågar en ung kille vänligt. Jag försöker förklara att Sverige faktiskt hade vänstertrafik förr. Nu kommer flera ungdomar och en höggradigt berusad tjej i 20-årsåldern ler stort och säger ”Du ljuger, du ljuger”. Hon vill uppenbart ha mothugg.
Under vårt korta samtal har förvandlingen skett. Alla bilarna på gatan har inte bara bytt sida utan blivit minst 50 år vackrare.
Kostnaden för högertrafikomläggningen blev 628 miljoner kronor, vilket motsvarar 5,8 miljarder kr i dagens penningvärde. Högertrafikkommissionen ersatte alla kostnader utom de som ansågs ringa. I praktiken betydde det att man fick betala själv för att flytta sin brevlåda och köpa nya högerassymetriska strålkastare till sin bil.
Förutom den enorma insats som krävdes för att bygga om kollektivtrafiken och vägarna så fanns ett stort fokus på information. Det räckte inte med att hälften eller ens 90 procent av svenskarna kände till reformen, alla måste känna till den.
Studiecirklar, särskilda övningsplatser, broschyrer i mängder och en uppsjö av allt från klistermärken till trosor med symbolen för högertrafikomläggningen användes för att alla skulle veta vad som var på gång. Det handlade inte bara om att lära sig högertrafik, först skulle medborgarna behärska trafikreglerna som gällde redan innan förändringen.
Klockan 04:50 står trafiken still på Kungsgatan på vänster sida, precis som den gjorde för 50 år sedan. En skillnad är att 1967 var det bara de med särskilt tillstånd som fick köra i Stockholm, först klockan tre på eftermiddagen fick privatbilister börja köra igen.
Reformen vi ska högtidlighålla minnet av är lika konkret som den egentligen är svårbegriplig. Hur kom det sig att Sverige men inte våra grannländer hade vänstertrafik? Frågan är om det funnits något politiskt beslut under 1900-talet som så grundligt påverkat varje medborgare och varje liten del av Sverige som högertrafikomläggningen.
Kommunikationsminister då var Olof Palme. Natten den tredje september 1967 medverkade han i en radiosändning ledd av Bilradions Cege Hammarlund. ”Denna vår inneboende tveksamhet mot en genomgripande förändring av vår dagliga trafikmiljö har fått ge vika för en rationell internationalism… Jag vågar påstå att aldrig tidigare har ett land satsat så mycket av personliga arbetsinsatser och pengar för att få enhetliga, internationella trafikregler”, sa Palme i ett kort tal under sändningen.
På plats den här morgonen 50 år senare är faktiskt Palmes motsvarighet idag. Socialdemokratiska infrastrukturministern Tomas Eneroth har åkt hit tillsammans med sin son Jesper i deras Volvo Amazon 1964.
– Jag övningskörde i morfars Amazon och när vi hittade en för ett antal år sedan så renoverade vi den. Givetvis har Volvon den tidstypiska socialdemokratiska rosen i bakrutan, säger Tomas Eneroth.
Frågan är vad Tomas Eneroth lyfter fram om han får frågan hur han ser på högertrafikomläggningen. Jag har inga förhoppningar om att han ska ge sig in i ett resonemang om att en stor majoritet i den rådgivande folkomröstningen 1955 röstade mot högertrafik och att riksdagen trots det bara åtta år senare beslöt att Sverige skulle byta till högertrafik. En högoddsare vore också om han ifrågasatte nödvändigheten av reformen i sig.
– Man inser ju att högertrafikomläggningen blev i någon mening starten på det trafiksäkerhetsarbete som varit i Sverige sedan dess. Året efter bildades Trafiksäkerhetsverket, vi fick en bälteslag, vi fick en sänkt standardhastighet till 70 km/h. Vi fick en mängd insatser som gjorde att Sverige lyckade pressa ner antalet dödsoffer i trafiken på ett bra sätt. Man känner historiens vingslag en sån här morgon, säger Tomas Eneroth.
Nu sprakar det till från två enorma orangea högtalare som sitter på en Volvo Amazon polisbil: ”Efter ett kort stopp på vänster sida ska vi nu köra över till höger sida”.
Som nyfikna hundar står en Rolls-Royce nos mot nos med en Volvo PV när de ska korsa Kungsgatans mittlinje. En Ford Taunus undviker utan problem att krocka med en Bubbla när skiftet sker. På broarna över Kungsgatan är det proppfullt med åskådare, precis som 1967 är det feststämnning. Exakt klockan fem kör alla på höger sida – igen.
Men det är något som är helt annorlunda nu mot den här morgonen för 50 år sedan. Det är fortfarande beckmörkt. Skillnaden beror på att Sverige inte hade sommartid 1967. Se där, en annan politisk reform som förändrade varje medborgares liv!
Se filmen här!
– Det ser ju lite rörigt ut här, men vi har ju fått tillstånd att spärra av trafiken från klockan 04:30, säger Anders Läck som är vice ordförande i Automobilhistoriska klubben, AHK.
Det är bara att hålla med, det är rörigt och jag har svårt att tro att alla moderna bilar om en liten stund ska ha försvunnit från gatan. AHK ska tillsammans med Motorhistoriska Riksförbundet, Klassiker och Polismuseet fira 50-årsminnet av högertrafikomläggningen genom att över 120 klassiska fordon ska ställas upp på vänster sida och sedan gå över till högertrafik exakt klockan fem. Det ska bli så likt 1967 som möjligt, och faktiskt även 1997 för då firades 30-årsminnet av händelsen här.
Platsen är väl vald. Kungsgatan var den självklara samlingsplatsen när freden kom 1945 och 1967 var det också hit som många sökte sig för att se övergången till högertrafik.
Medan jag funderar på om det här verkligen ska gå vägen agerar Anders Läck. Ur sin stora bilsamling har han plockat fram exakt rätt bil för dagen: Gustav VI Adolfs Cadillac från 1967. Nu styr han den med all den pondus som en 6,2 meter lång och 2,7 ton tung bil ger rätt över på vänster sida. Kungsgatan är på väg att få vänstertrafik igen och inte en enda bil tutar i protest.
In rullar vardagsbilarna 1967 som Folkabubblor och Amazoner – men också många färgglada amerikanare och sportiga britter som inte var lika vanliga den här dagen för 50 år sedan.
En sak har de gemensamt, jag ser ingen bil som är högerstyrd trots att alla de här bilarna ursprungligen skulle användas i vänstertrafik. Förklaringen består inte av en stor anledning utan snarare av många små. Amerikanska bilar var vanliga i bilens barndom i Sverige och bilarna därifrån och från andra stora importländer som Tyskland var vänsterstyrda. När sedan Volvo startats såg vd:n Assar Gabrielsson ingen anledning att göra de svenska bilarna udda genom att göra dem högerstyrda när kunderna var vana vid vänsterstyrt.
Till slut blev de vänsterstyrda bilarna i sig ett argument för högertrafik. Undantaget var bussarna, de var inte bara högerstyrda utan skulle också komma att få dörrarna på fel sida efter högertrafikomläggningen. Några år före omläggningen var bara 170 av Sveriges omkring 8 000 bussar användbara i högertrafik.
”What is happening here?”, frågar en ung kille vänligt. Jag försöker förklara att Sverige faktiskt hade vänstertrafik förr. Nu kommer flera ungdomar och en höggradigt berusad tjej i 20-årsåldern ler stort och säger ”Du ljuger, du ljuger”. Hon vill uppenbart ha mothugg.
Under vårt korta samtal har förvandlingen skett. Alla bilarna på gatan har inte bara bytt sida utan blivit minst 50 år vackrare.
Kostnaden för högertrafikomläggningen blev 628 miljoner kronor, vilket motsvarar 5,8 miljarder kr i dagens penningvärde. Högertrafikkommissionen ersatte alla kostnader utom de som ansågs ringa. I praktiken betydde det att man fick betala själv för att flytta sin brevlåda och köpa nya högerassymetriska strålkastare till sin bil.
Förutom den enorma insats som krävdes för att bygga om kollektivtrafiken och vägarna så fanns ett stort fokus på information. Det räckte inte med att hälften eller ens 90 procent av svenskarna kände till reformen, alla måste känna till den.
Studiecirklar, särskilda övningsplatser, broschyrer i mängder och en uppsjö av allt från klistermärken till trosor med symbolen för högertrafikomläggningen användes för att alla skulle veta vad som var på gång. Det handlade inte bara om att lära sig högertrafik, först skulle medborgarna behärska trafikreglerna som gällde redan innan förändringen.
Klockan 04:50 står trafiken still på Kungsgatan på vänster sida, precis som den gjorde för 50 år sedan. En skillnad är att 1967 var det bara de med särskilt tillstånd som fick köra i Stockholm, först klockan tre på eftermiddagen fick privatbilister börja köra igen.
Reformen vi ska högtidlighålla minnet av är lika konkret som den egentligen är svårbegriplig. Hur kom det sig att Sverige men inte våra grannländer hade vänstertrafik? Frågan är om det funnits något politiskt beslut under 1900-talet som så grundligt påverkat varje medborgare och varje liten del av Sverige som högertrafikomläggningen.
Kommunikationsminister då var Olof Palme. Natten den tredje september 1967 medverkade han i en radiosändning ledd av Bilradions Cege Hammarlund. ”Denna vår inneboende tveksamhet mot en genomgripande förändring av vår dagliga trafikmiljö har fått ge vika för en rationell internationalism… Jag vågar påstå att aldrig tidigare har ett land satsat så mycket av personliga arbetsinsatser och pengar för att få enhetliga, internationella trafikregler”, sa Palme i ett kort tal under sändningen.
På plats den här morgonen 50 år senare är faktiskt Palmes motsvarighet idag. Socialdemokratiska infrastrukturministern Tomas Eneroth har åkt hit tillsammans med sin son Jesper i deras Volvo Amazon 1964.
– Jag övningskörde i morfars Amazon och när vi hittade en för ett antal år sedan så renoverade vi den. Givetvis har Volvon den tidstypiska socialdemokratiska rosen i bakrutan, säger Tomas Eneroth.
Frågan är vad Tomas Eneroth lyfter fram om han får frågan hur han ser på högertrafikomläggningen. Jag har inga förhoppningar om att han ska ge sig in i ett resonemang om att en stor majoritet i den rådgivande folkomröstningen 1955 röstade mot högertrafik och att riksdagen trots det bara åtta år senare beslöt att Sverige skulle byta till högertrafik. En högoddsare vore också om han ifrågasatte nödvändigheten av reformen i sig.
– Man inser ju att högertrafikomläggningen blev i någon mening starten på det trafiksäkerhetsarbete som varit i Sverige sedan dess. Året efter bildades Trafiksäkerhetsverket, vi fick en bälteslag, vi fick en sänkt standardhastighet till 70 km/h. Vi fick en mängd insatser som gjorde att Sverige lyckade pressa ner antalet dödsoffer i trafiken på ett bra sätt. Man känner historiens vingslag en sån här morgon, säger Tomas Eneroth.
Nu sprakar det till från två enorma orangea högtalare som sitter på en Volvo Amazon polisbil: ”Efter ett kort stopp på vänster sida ska vi nu köra över till höger sida”.
Som nyfikna hundar står en Rolls-Royce nos mot nos med en Volvo PV när de ska korsa Kungsgatans mittlinje. En Ford Taunus undviker utan problem att krocka med en Bubbla när skiftet sker. På broarna över Kungsgatan är det proppfullt med åskådare, precis som 1967 är det feststämnning. Exakt klockan fem kör alla på höger sida – igen.
Men det är något som är helt annorlunda nu mot den här morgonen för 50 år sedan. Det är fortfarande beckmörkt. Skillnaden beror på att Sverige inte hade sommartid 1967. Se där, en annan politisk reform som förändrade varje medborgares liv!
Se filmen här!
Relaterade bildspel
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.