Den italienska Chryslern

Under Lee Iacoccas tid hos Ford hade hade han blivit vän med Alejandro De Tomaso och tillsammans skapade dom De Tomaso Pantera.

Nu var det åttiotal och Iacocca höll i rodret hos Chrysler och De Tomaso ägde Maserati. Lee hade en idé om att en exklusiv och exotisk behövdes i stallet - Chrysler hade tappat lite av sin lyxbilsgloria vid den här tiden. Så han ringde sin vän Alejandro med en förfrågan om Maserati kunde vara med och skapa en lyxig coupé eller cabriolet åt Chrysler.
 
Bollen sattes i rullning redan 1984 då Iacocca öppnade plånboken och puttade in en ansenlig mängd dollar i Maserati.

Men det hela började med kaos och förvirring, språkförbistring och samarbetssvårigheter - Det tog ett tag innan Chrysler och Maseratis ingenjörer kunde komma överens såpass att dom kunde bygga en bil ihop.  Först hösten 1988 kunde man visa upp resultatet.
Då var Cadillac redan igång med konkurrenten Allanté.

Den uppfyllde kraven på att se elegant och exotisk ut. Trots att den kallades Chrysler TC by Maserati så hade Maserati i själva verket inte så mycket med den att göra. Designen gjordes av John Herlitz hos Chrysler.
I botten fanns ett kortat Dodge Daytonachassi och mycket delar togs främst från Chrysler Le Baron.

Bilarna byggdes inte heller hos Maserati utan hos Innocenti.

Inte ens Maseratimotorn var det särskilt mycket Maserati i.  Det var ett modifierat 2,2liters block som var Chryslers basmotor. Den hade en 16 ventilstopp som kom från Cosworth, kamaxlarna konstruerades av Crane Cams i Florida men gjordes hos Maserati.
För att andas bättre fick den en IHI-turbo från Japan och kolvar från Mahle i Tyskland.
Detta kopplades ihop med en manuell femväxlad låda från Getrag. Elektroniken i bilen kom från Spanien.

Allt detta skruvades sen ihop hos Maserati.  Sen skickades motorerna till Innocenti som satte dom i bilarna som sen skeppades till USA för finisharbeten. Det hela var en rätt komplex operation. 

Den turbomatade Maseratimotorn var på 200 hästkrafter, men bara 500 bilar gjordes med den.
Vanligast var den mer alldagliga 2,2 litersfyran med turbo som togs från Dodge Daytona, den var nedbantad till 160 hästkrafter. 
För 1990 års modell fanns istället en treliters V6 från Mitsubishi som alternativ.

Med bilen följde en elegant hardtop med små operafönster. Suffletten fälldes ned under en lucka bakom baksätet. 

Inuti var det ombonat, elegansen fick sig dock en liten törn av av standarddelar hämtade från den vanliga LeBaron.
Men utrustningsnivån var det inget fel på. Chrysler TC Maserati var fullmatad - till den grad att enda tillvalet var en CD-spelar. 

Man hade hoppats på att sälja mellan 5 och 10 000 bilar om året - men förseningarna och en prislapp på drygt 35000 dollar gjorde att den förhoppningen störtdök.

Pressens kritik var inte nådig heller - den liknade en Le Baron för mycket och hade ungefär samma prestanda men med mer än dubbelt så hög prislapp. 

Chrysler TC Maserati fanns årsmodellerna 1989 till 1991. Fast det sista året sålde man ut restlagret - 1636 stycken av fjolårsmodellen som stått osålda.
Totalt gjorde bara 6800 av den märkliga italamerikanska korsningen.