Idag är Japan ledande på eldrivna bilar. Mest känd idag är Nissan Leaf men Mitsubishi, Honda och de andra märken erbjuder fler och fler plug-inbilar. Men det hela började egentligen för mer än 70 år sedan.
År 1945 fanns det inte mycket kvar av japansk industri, allt låg i spillror. Bland dom fanns två flygplanstillverkare som varit jätteindustrier bara några år innan. Tachikawa och Nakajima.
Ur resterna av Tachikawa blev det Tokyo electric vehicles, som kom att byta namn rätt omgående till Tama Cars co.
1948 hade man en liten praktisk eldriven skåpbil klar, Tama Gou. Som lite senare även kom i ett fyrsitsigt utförande med. Det var inget fartmonster, Tamas egenkonstruerade elmotor gav 4,5 hästar och gav den lilla bilen en toppfart av 35km/h och kunde komma sju mil på en laddning.
1949 kom man med en ny modell som kallades Senior, den var betydligt större och såg mer ut som en vanlig bil. Den var 420cm lång och 157cm bred. Elmotorn hade nu trimmats upp till sex hästkrafter och den kunde komma upp i 55km/h. Batteripaketet bestod av 40 stycken tvåvoltsbatterier som gav den nya Taman en räckvidd på 20 mil. 1950 kom den även med fyra dörrar.
Men 1952 hade hjulen börjat snurra i den nya japanska industrin, det var dags att börja konkurrera med riktiga bilar. Tama Cars bytte nu namn en gång till, till det mer kända Prince Motors. De första Princebilarna kom 1953, och då med en fyrcylindrig bensinmotor. Men Prince/Tama/Tachikawa hade inte haft vare sig tid att utveckla en förbränningsmotor, så man vände sig till sin gamla partner Nakajima, som nu bytt namn till Fuji Heavy Industries.
Dom hade ett färdigt motorkoncept att använda. Fuji kom senare själva ge sig in i bilbyggarbranschen, då under namnet Subaru.
1967 köpte det växande Nissan upp Prince Motors - och därigenom står Nissan Leaf i rakt nedstigande led till lilla Tama Gou.
Ur resterna av Tachikawa blev det Tokyo electric vehicles, som kom att byta namn rätt omgående till Tama Cars co.
1948 hade man en liten praktisk eldriven skåpbil klar, Tama Gou. Som lite senare även kom i ett fyrsitsigt utförande med. Det var inget fartmonster, Tamas egenkonstruerade elmotor gav 4,5 hästar och gav den lilla bilen en toppfart av 35km/h och kunde komma sju mil på en laddning.
1949 kom man med en ny modell som kallades Senior, den var betydligt större och såg mer ut som en vanlig bil. Den var 420cm lång och 157cm bred. Elmotorn hade nu trimmats upp till sex hästkrafter och den kunde komma upp i 55km/h. Batteripaketet bestod av 40 stycken tvåvoltsbatterier som gav den nya Taman en räckvidd på 20 mil. 1950 kom den även med fyra dörrar.
Men 1952 hade hjulen börjat snurra i den nya japanska industrin, det var dags att börja konkurrera med riktiga bilar. Tama Cars bytte nu namn en gång till, till det mer kända Prince Motors. De första Princebilarna kom 1953, och då med en fyrcylindrig bensinmotor. Men Prince/Tama/Tachikawa hade inte haft vare sig tid att utveckla en förbränningsmotor, så man vände sig till sin gamla partner Nakajima, som nu bytt namn till Fuji Heavy Industries.
Dom hade ett färdigt motorkoncept att använda. Fuji kom senare själva ge sig in i bilbyggarbranschen, då under namnet Subaru.
1967 köpte det växande Nissan upp Prince Motors - och därigenom står Nissan Leaf i rakt nedstigande led till lilla Tama Gou.
Första Tamamodellen var ganska rudimitär i sin form
Tama Senior såg däremot ut som en riktig bil.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.