En Hillman Minx står utställd på Tokyos bilmässa 1956. Men den har inte åkt så långt för den är byggd i andra änden av staden.
Under femtiotalet växte den japanska bilindustrin från närmast hantverksmässig till en jätteindustri med internationella förgreningar.
På den här bilsalongen - som hölls utomhus, var majoriteten lastbilar och bussar. Personbilar var en lyx få förunnat i Japan då.
Toyota hade ett långt försprång, följt av Prince motors. Mitsubishi och Nissan byggde jeepar och lastbilar. Suzuki hade presenterat sin första bil 1955.
Isuzu valde licenstillverkning, det blev billigare att bygga en färdig bil istället för att utveckla en egen.
Det hade man gjort förut, på tjugotalet satte man ihop några Wolseleys på licens och det var i princip Japans första personbilar.
Isuzu behövde inte be om att få tillverka bilen - tvärtom. Många europeiska tillverkare sonderade i Japan och såg en möjlig ny marknad växa fram.
Dom kunde i princip välja och vraka mellan Opel, Renault, Standard med mera, valet föll på Rootes och deras Hillman Minx. Ett avtal arbetades fram 1952.
Eller arbetades fram är kanske inte en rättvis beskriving. Japanska transportdepartementet dikterade alla villkoren - stenhårt!
Där stipulerades det att man skulle börja montera bilar från CKD-kit. Fast detaljer som däck, batterier och sånt skulle göras i Japan. Sen skulle man gradvis gå över till mer och mer inhemska delar. Inom fem år skulle hela 90% av bilen vara byggd på Japanska delar.
Samtidigt fick Rootes rättigheterna att sälja sina andra bilar på den japanska marknaden.
De första Japanska Hillmanbilarna - Hillman PH10, rullade ut ur Isuzus fabrik den 25:e oktober 1953.
På den här bilsalongen - som hölls utomhus, var majoriteten lastbilar och bussar. Personbilar var en lyx få förunnat i Japan då.
Toyota hade ett långt försprång, följt av Prince motors. Mitsubishi och Nissan byggde jeepar och lastbilar. Suzuki hade presenterat sin första bil 1955.
Isuzu valde licenstillverkning, det blev billigare att bygga en färdig bil istället för att utveckla en egen.
Det hade man gjort förut, på tjugotalet satte man ihop några Wolseleys på licens och det var i princip Japans första personbilar.
Isuzu behövde inte be om att få tillverka bilen - tvärtom. Många europeiska tillverkare sonderade i Japan och såg en möjlig ny marknad växa fram.
Dom kunde i princip välja och vraka mellan Opel, Renault, Standard med mera, valet föll på Rootes och deras Hillman Minx. Ett avtal arbetades fram 1952.
Eller arbetades fram är kanske inte en rättvis beskriving. Japanska transportdepartementet dikterade alla villkoren - stenhårt!
Där stipulerades det att man skulle börja montera bilar från CKD-kit. Fast detaljer som däck, batterier och sånt skulle göras i Japan. Sen skulle man gradvis gå över till mer och mer inhemska delar. Inom fem år skulle hela 90% av bilen vara byggd på Japanska delar.
Samtidigt fick Rootes rättigheterna att sälja sina andra bilar på den japanska marknaden.
De första Japanska Hillmanbilarna - Hillman PH10, rullade ut ur Isuzus fabrik den 25:e oktober 1953.
Den första serien var rakt av Hillman Minx mk.VII.
Inom ett år hade man nått så långt att drygt 18% av delarna gjordes i egen regi. Det tyckte Japanska transportdepartementet gick för långsamt och anklagade Rootes för att förhala det hela.
Kanske hade dom lite rätt i det. För en ny Minx var på gång, och då fanns det ingen anledning att göra nya vertyg för en utgående modell.
I september 1956 började man göra den nya Minxen hos Isuzu, och nu såldes dom som Isuzu PH100 istället för under Hillmans namn. Vid den här tiden var 50% av bilen av inhemsk tillverkning.
Från 1958 gjorde man två serier. Standard - PH50, och den lite lyxigare tvåfärgade Super Deluxe som PH100. Seanre samma år fick de japanska bilarna samma facelift som hemma i England och kallades nu PH200.
Hur gick det med målet om att 90% av bilen skulle vara byggd i Japan inom fem år?
Jo det slog man med råge. Fyra år och en dag efter den första Hillmanen rullade ut så var nu hela bilen - 100% gjord av japanska delar.
Nu hade Isuzu kommit så långt att man började planera för egna bilar. Bellel kom 1961 och Bellet två år senare. Dessa ersatte succesivt Hillmanbilarna.
Hos Isuzu tackade man artigt nej till Rootes trägna erbjudanden om att förlänga avtalet, främst för att de vilje sälja sina egna bilar genom deras nätverk.
Det blev inte av, nu körde Isuzu sitt eget race och den sista Hillman-Isuzun rullade av bandet i juni 1964. Då hade man totalt gjort 57 729 bilar.
Inom ett år hade man nått så långt att drygt 18% av delarna gjordes i egen regi. Det tyckte Japanska transportdepartementet gick för långsamt och anklagade Rootes för att förhala det hela.
Kanske hade dom lite rätt i det. För en ny Minx var på gång, och då fanns det ingen anledning att göra nya vertyg för en utgående modell.
I september 1956 började man göra den nya Minxen hos Isuzu, och nu såldes dom som Isuzu PH100 istället för under Hillmans namn. Vid den här tiden var 50% av bilen av inhemsk tillverkning.
Från 1958 gjorde man två serier. Standard - PH50, och den lite lyxigare tvåfärgade Super Deluxe som PH100. Seanre samma år fick de japanska bilarna samma facelift som hemma i England och kallades nu PH200.
Hur gick det med målet om att 90% av bilen skulle vara byggd i Japan inom fem år?
Jo det slog man med råge. Fyra år och en dag efter den första Hillmanen rullade ut så var nu hela bilen - 100% gjord av japanska delar.
Nu hade Isuzu kommit så långt att man började planera för egna bilar. Bellel kom 1961 och Bellet två år senare. Dessa ersatte succesivt Hillmanbilarna.
Hos Isuzu tackade man artigt nej till Rootes trägna erbjudanden om att förlänga avtalet, främst för att de vilje sälja sina egna bilar genom deras nätverk.
Det blev inte av, nu körde Isuzu sitt eget race och den sista Hillman-Isuzun rullade av bandet i juni 1964. Då hade man totalt gjort 57 729 bilar.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.