I Klassiker 5/2015 berättar tidningens skribenter om sina första bilar. Nu börjar läsarhistorierna rulla in också. Gör som B-O – berätta om din första bilkärlek!
Min första bil som var körbar var en Ford Zephyr Six Mk3. Det måste ha varit 1980. Jag var sjutton år och hade inte ännu körkort. Min far hade egentligen köpt den av första ägaren men hade oturen att krocka en hal vinterdag med en stolpe som stod mitt i en kurva. Dumt ställe att placera en stolpe på.
Det blev inga större skador som tur var. Stötfångare, grill och kylare. Jag fick överta bilen mot att jag betalade reparationen. Jag har ett vagt minne av att det gick på ca 350 mark. Ungefär 450 kr på den tiden. Stötfångare och grill hittades på ett skogsvrak och kylaren togs från en Lada. Bilen alltså, inte byggnaden.
Eftersom jag inte hade körkort ännu så lejdes en äldre klasskamrat som chaufför. Och med en relativt stor bil så rymdes många kompisar i bilen. Alltför många påpekade farbror polisen en gång.
Ett minne som har fastnat är en helgdans, måste ha varit våren -81. Samme klasskamrat körde. Han hade ovanan att glömma att släppa handbromsen. Klockan måste ha varit mitt i natten och det var dags att bege sig hem från danslokalen, en sträcka på ungefär 35 kilometer. Det är då han säger att bromspedalen går i botten. Handbromsen hade han glömt så bromsarna blev så heta att gummina smälte.
Vad göra? Ungdomens bekymmerslöshet trogen så for vi hemåt med vår bromslösa bil. Det krävdes lite planering och motorbromsande i god tid innan korsningarna. Men vad jag fortfarande inte begriper är varför vi inte förde hem bilen den kortaste vägen. Nej, alla kamrater skulle köras hem först. Men med planering och hoppa ur bilen och agera broms när farten var tillräckligt låg så lyckades det också.
Följande dag togs bakcylindrarna upp och ut trillade det som en gång varit bromsgummin. I med nya, lufta och sedan var det bra igen.
Första besiktningen gick väl sådär. 18 fel om jag inte minns fel. P-ändor, nån lampa som inte lyste, liten rostskada, batterihållare, tvåans växel gick inte i, osv. Allt fixades förutom växeln, som jag lyckades tjata mig till dispens för.
I samma veva så införskaffades den första flickvännen också. Problemet var att hon bodde en båttur och 113 kilometer bort. Men där var inga bekymmer heller. Bara att köra. Har inte ens nåt minne av att jag skulle ha kollat oljan förrän jag for. Oljelampan lyste ju inte, så det kan ju inte va nån panik, va resonemanget.
Ett år senare bytte jag bort den mot en Buick som jag fortfarande har kvar. Men Zephyren saknade jag så mycket så att för tio år sen skaffade jag en likadan fast bättre som jag använder varje sommar.
Det är den ni ser på bilderna.
Hälsn B-O. Ålänning i exil.
Det blev inga större skador som tur var. Stötfångare, grill och kylare. Jag fick överta bilen mot att jag betalade reparationen. Jag har ett vagt minne av att det gick på ca 350 mark. Ungefär 450 kr på den tiden. Stötfångare och grill hittades på ett skogsvrak och kylaren togs från en Lada. Bilen alltså, inte byggnaden.
Eftersom jag inte hade körkort ännu så lejdes en äldre klasskamrat som chaufför. Och med en relativt stor bil så rymdes många kompisar i bilen. Alltför många påpekade farbror polisen en gång.
Ett minne som har fastnat är en helgdans, måste ha varit våren -81. Samme klasskamrat körde. Han hade ovanan att glömma att släppa handbromsen. Klockan måste ha varit mitt i natten och det var dags att bege sig hem från danslokalen, en sträcka på ungefär 35 kilometer. Det är då han säger att bromspedalen går i botten. Handbromsen hade han glömt så bromsarna blev så heta att gummina smälte.
Vad göra? Ungdomens bekymmerslöshet trogen så for vi hemåt med vår bromslösa bil. Det krävdes lite planering och motorbromsande i god tid innan korsningarna. Men vad jag fortfarande inte begriper är varför vi inte förde hem bilen den kortaste vägen. Nej, alla kamrater skulle köras hem först. Men med planering och hoppa ur bilen och agera broms när farten var tillräckligt låg så lyckades det också.
Följande dag togs bakcylindrarna upp och ut trillade det som en gång varit bromsgummin. I med nya, lufta och sedan var det bra igen.
Första besiktningen gick väl sådär. 18 fel om jag inte minns fel. P-ändor, nån lampa som inte lyste, liten rostskada, batterihållare, tvåans växel gick inte i, osv. Allt fixades förutom växeln, som jag lyckades tjata mig till dispens för.
I samma veva så införskaffades den första flickvännen också. Problemet var att hon bodde en båttur och 113 kilometer bort. Men där var inga bekymmer heller. Bara att köra. Har inte ens nåt minne av att jag skulle ha kollat oljan förrän jag for. Oljelampan lyste ju inte, så det kan ju inte va nån panik, va resonemanget.
Ett år senare bytte jag bort den mot en Buick som jag fortfarande har kvar. Men Zephyren saknade jag så mycket så att för tio år sen skaffade jag en likadan fast bättre som jag använder varje sommar.
Det är den ni ser på bilderna.
Hälsn B-O. Ålänning i exil.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.