Fullt tryck i Grand Prix 1969

Ångkraft är en urgammal princip, Herons 'ångkula' beskrevs för närmare 2000 år sedan. 

Ånga var motorn i hela den industriella utvecklingen, och när de tidiga automobilerna kom var ånga ett naturligt drivsätt.
Tekniken var ju redan förfinad i lokomotiv under flera decennier.  Men snart konkurrerades ångan ut av nya motortekniker, som förbränningsmotorn. 
Fast ångan var ändå inte helt uträknad - det bor en enorm kraft i de fysikaliska principer bakom gasers tryck och expansion.

På sextiotalet började man forska mer i alternativa drivkällor, kanske var förbränningsmotorns dagar snart räknade?
Då dammade man av den gamla hederliga ångmaskinen - i ett modernt förbättrat utförande. På bilden ser vi installationen av turbinpaketet i en Pontiac Grand prix 1969. 
Ångans tryck byggdes upp av en slags turbin och kraften överfördes sedan via en fyrcylindrig vanlig motor ombyggd för att ta ångkraft istället.  Kraftöverföringen gick genom en steglös automat, en Toriclåda.

 

Ångbilar har fördelen att kunna drivas av nästan vad som helst som är brännbart, alltså ett multi-fuel fordon.
Experimentbilen baserad på Grand Prix kallades SE-101 och förutom den byggdes även en Chevelle som kallades SE-124. Den hade en V4 som kraftkälla, i botten en itusågad V8 som modifierats efter Beslers principer.

Inget av försöken föll dock så väl ut.  Ångmaskinen var stor, tung och komplicerad att bygga. 
Drivpaketet vägde närmare 300 kilo mer än en vanlig V8 - och gav ungefär halva effekten...
 
Fördelen var att den var relativt snål på bränsle, men en ångmaskin kräver i gengäld stora mängder vatten istället. 

Sen fanns det kanske även en säkerhetsapekt på det hela.  Att åka runt med både petroleumbränsle, kokande vatten med övertryck och en öppen låga kan vara en rätt dåligt kombination vid en större kollision.