En eftertraktad version av en ikonisk sportvagn – helt utan kostnad! Haken? Den står lite illa till. Fredrik Assarsson berättar om hämtningsäventyret som utvecklade sig till en sju timmar lång gyttjebrottning.
Fredrik Assarsson – Alfahjälte.
Ja, hur ska man beskriva detta spektakel då? Jag tror det beror på om man är pessimist eller optimist. Eller helt enkelt om man brister lite där uppe i konsekvensanalyserna och den allmänna kognitiva förmågan.
Bilen är gratis, det får man ha i åtanke. Och den skulle stå lite så där på andra sidan en liten äng vid en sommarstuga.
Bilen är gratis, det får man ha i åtanke. Och den skulle stå lite så där på andra sidan en liten äng vid en sommarstuga.
Alfan har stått utomhus på samma plats sedan 1981.
Det skulle visa sig att ”en liten äng” var en dryg kilometer hästhage. Det visade sig att ”vid” en sommarstuga skulle innebära en ytterligare en kilometer nedför en sataniskt slirig lerstig som trampats stövelvid av boskap.
Allt började med ett tips från Alfakompis som blivit erbjuden en Bertone-coupé gratis men som inte själv kunde ta hand om den. Mannen som ägde den sedan 1973 hade tänkt låta bonden köra bort den till skroten och det fick ju inte hända – det handlade ju om en Alfa Romeo 1750 GTV Serie 1 från 1968!
Bilen fanns en bit söder om Stockholm och tiden var knapp. Ett släp kopplades till min kompis Stefan Atterhalls skåpbil och sedan fick den verkligen bekänna färg! (Och färgen i fråga blev snart bajsbrun av leran!)
Marginalerna till stock och sten bredvid stigen var av den natur att det på sina ställen fick vikas undan grenar för att ta sig fram.
Strax innan vi kom fram ringde Alfaägaren som skulle möta oss på plats och berättade att han hade kört fast i leran. Detta kunde ju ha skvallrat lite om vad vi gav oss in på. Så var vi åter där vid optimist/pessimistfrågan…
Väl runt sista svängen, mitt inne i skogen, mitt ute i ingenstans, långt bortom hästhagen, långt ut på vischan, långt bort ifrån civilisationen ser vi … en Saab!
I diket!
När ägaren försiktigt hade nämnt att han satt fast i leran löd översättningen ”Bilen har glidit en halv meter ner i diket med ett ungträd lutandes upp mot ena skärmen. I brännässlorna!
Vi borde vänt om. Men det gick ju inte för då hade vi fått backa hela vägen och vi såg nu Alfan på andra sidan gärdesgården.
Ett problem var också att vi med hakorna i knät hade stannat när vi såg Saaben och nu hade också vi fastnat i leran.
Det var bara tio meter kvar till Alfan men vi hade ett mycket långt ekipage med ett 2,5 meter brett släp på en 1,5 meter bred åsnestig och där satt vi nu. Men fortfarande glada i hågen? Jajamensan!
Nu följde tre timmar av att gräva oss fram en halvmeter åt gången fram genom lervällingen. Tre timmar!
Allt började med ett tips från Alfakompis som blivit erbjuden en Bertone-coupé gratis men som inte själv kunde ta hand om den. Mannen som ägde den sedan 1973 hade tänkt låta bonden köra bort den till skroten och det fick ju inte hända – det handlade ju om en Alfa Romeo 1750 GTV Serie 1 från 1968!
Bilen fanns en bit söder om Stockholm och tiden var knapp. Ett släp kopplades till min kompis Stefan Atterhalls skåpbil och sedan fick den verkligen bekänna färg! (Och färgen i fråga blev snart bajsbrun av leran!)
Marginalerna till stock och sten bredvid stigen var av den natur att det på sina ställen fick vikas undan grenar för att ta sig fram.
Strax innan vi kom fram ringde Alfaägaren som skulle möta oss på plats och berättade att han hade kört fast i leran. Detta kunde ju ha skvallrat lite om vad vi gav oss in på. Så var vi åter där vid optimist/pessimistfrågan…
Väl runt sista svängen, mitt inne i skogen, mitt ute i ingenstans, långt bortom hästhagen, långt ut på vischan, långt bort ifrån civilisationen ser vi … en Saab!
I diket!
När ägaren försiktigt hade nämnt att han satt fast i leran löd översättningen ”Bilen har glidit en halv meter ner i diket med ett ungträd lutandes upp mot ena skärmen. I brännässlorna!
Vi borde vänt om. Men det gick ju inte för då hade vi fått backa hela vägen och vi såg nu Alfan på andra sidan gärdesgården.
Ett problem var också att vi med hakorna i knät hade stannat när vi såg Saaben och nu hade också vi fastnat i leran.
Det var bara tio meter kvar till Alfan men vi hade ett mycket långt ekipage med ett 2,5 meter brett släp på en 1,5 meter bred åsnestig och där satt vi nu. Men fortfarande glada i hågen? Jajamensan!
Nu följde tre timmar av att gräva oss fram en halvmeter åt gången fram genom lervällingen. Tre timmar!
I bakgrunden skymtar Saaben som sticker upp ur diket.
När morgon blivit efter lunch hade vi hittat ett par 100 kg tunga stålgaller, kört fram skåpbilen och lyckats vända den på noll utrymme. Men nu satt vi alla mer eller mindre fast.
En hästgård två kilometer bort gick att googla fram, karln kom körandes i sin fyrhjulsdrivna traktor och trodde inte sina ögon när han skådade fältslaget i lervällingen.
Jag tror att han var oerhört road för han hjälpte oss i två timmar till med att dra ut Bertonen och vinscha upp den på trailern.
Under tiden som jag och Stefan sedan föga framgångsrikt körde fram dragbil, släp och Alfa uppför lerstigen såg vi trädtopparna vifta som en vit flagg av uppgivenhet när naturen släppte taget om Saaben som långsamt drogs upp ur diket av traktorn till tonerna av sprucken plast och avbrutna grenar. Framgång!
Under tiden som jag och Stefan sedan föga framgångsrikt körde fram dragbil, släp och Alfa uppför lerstigen såg vi trädtopparna vifta som en vit flagg av uppgivenhet när naturen släppte taget om Saaben som långsamt drogs upp ur diket av traktorn till tonerna av sprucken plast och avbrutna grenar. Framgång!
Men nu satt vi återigen fast med vårt ekipage och optimistinställningen hade efter sex timmar mer kanske börjat förvandlas till … skjut mig!
Insikten att vi på världens smalaste stig hade den enda traktorn som kunde rädda situationen inlåst längst bak i ledet gjorde inte saken bättre.
Insikten att vi på världens smalaste stig hade den enda traktorn som kunde rädda situationen inlåst längst bak i ledet gjorde inte saken bättre.
Men vår nyvunne vän från hästgården gick beslutsamt de två kilometerna uppför lerbacken och tillbaka hem och hämtade sin fyrhjulsdrivna Ford F-150 och backade sedan heeeela vägen ner till oss till tonerna av sagolikt V8-muller.
Sedan var det bara att koppla på bogserlinan och den långa färden tillbaka bestod av en F-150 som drog en skåpbil som drog en biltrailer lastad med en osannolikt patinerad Alfa Romeo.
Sedan var det bara att koppla på bogserlinan och den långa färden tillbaka bestod av en F-150 som drog en skåpbil som drog en biltrailer lastad med en osannolikt patinerad Alfa Romeo.
Till slut efter en väldigt slirig uppförsresa genom lerskogen från helvetet korsade vi så hästhagen igen som ett långt tåg av sammankopplade fordon.
När vi så slutligen pustar ut och garvar åt hela situationen så kommer framstudsande ut ur skogen – ut ur den jävla oframkomliga skogen av lerhelvete – mannen i sin gamla Saab!
Hela vägen har han slirat sig fram själv där vi inte kunnat köra och hela vägen över hästhagen har denne otippade hjälte tagit sig fram i det sista av alla fordon vi trodde vi skulle se.
Täckt av lera, bucklad lite här och där, förmodligen med spräckt kofångare bak från bärgningen och ännu roligare: nu även med en stor tjock stam som sticker ut ur ena dimljuset!
Detta ser mannen som en bagatell: ”Då matchar den andra sidan för det dimljuset gick sönder för ett tag sedan och då var det bra att det andra också gick!”
Stefan böjer sig ner med hakan i backen och skratt i mungiporna och sliter ut trädstocken ur dimljuset.
Alla kom till slut ut ur lerskogen. En del hade suttit i diket, en del tog med sig naturen ut, en del snubblade och föll i leran. Men vi höll för det mesta humöret uppe och med oss hem fick vi även vår lilla Bertone-coupé som varit förvisad till att bo där ute i 40 år!
Äntligen bärgad, vårt eget Regalskeppet Wasa!
När vi så slutligen pustar ut och garvar åt hela situationen så kommer framstudsande ut ur skogen – ut ur den jävla oframkomliga skogen av lerhelvete – mannen i sin gamla Saab!
Hela vägen har han slirat sig fram själv där vi inte kunnat köra och hela vägen över hästhagen har denne otippade hjälte tagit sig fram i det sista av alla fordon vi trodde vi skulle se.
Täckt av lera, bucklad lite här och där, förmodligen med spräckt kofångare bak från bärgningen och ännu roligare: nu även med en stor tjock stam som sticker ut ur ena dimljuset!
Detta ser mannen som en bagatell: ”Då matchar den andra sidan för det dimljuset gick sönder för ett tag sedan och då var det bra att det andra också gick!”
Stefan böjer sig ner med hakan i backen och skratt i mungiporna och sliter ut trädstocken ur dimljuset.
Alla kom till slut ut ur lerskogen. En del hade suttit i diket, en del tog med sig naturen ut, en del snubblade och föll i leran. Men vi höll för det mesta humöret uppe och med oss hem fick vi även vår lilla Bertone-coupé som varit förvisad till att bo där ute i 40 år!
Äntligen bärgad, vårt eget Regalskeppet Wasa!
I Klassiker 10/2020 berättar Fredrik Assarsson om sina planer för Alfan men vi kan redan här avslöja att tanken är att den ska renoveras! Att Fredrik driver specialistverkstaden Auto Avanti i Uppsala lär underlätta.
Klassiker kommer att följa äventyret noga, var så säker!
Klassiker kommer att följa äventyret noga, var så säker!
Länkar
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.