På nittiotalet var Renault involverade i Formel 1 tillsammans med Williams, men dom hade inte så mycket att göra med Clion annat än till namnet.
Istället var det Renault Sport - vilket till stor del bestod av personer från både Alpine och Gordini, som fick i uppgift att sätta fart på den slätstrukna lilla Clio.
Man utgick från Clio S 16v som hade en motor på 1,8 liter. När man vara klara med den var den på två liter och hade inte mycket gemensamt med ursprunget.
Den gav 145 hästkrafter och resten av bilen bantades ner till drygt 980 kilo. Det lades ner stort arbete på väghållning också, det mesta i chassiväg kom att bli specialbitar just för Clio Williams. Spårvidden fram ökades och Williamsen försågs guldfärgade 16" Speedlinefälgar.
Alla Clio Williams doppades i samma färgbytta som var märkt med 449 Bleu Sport.
Inuti var det långt ifrån så spartanskt som man skulle kunna tro, i Frankrike håller man komfort högt - även i en rallybil.
Rejält skålade stolar där ryggstöden fick ett knallblått W inbroderat. Blåa mätartavlor, blåa mattor och blåa säkerhetsbälten ingick i temat.
Den var byggd för att tävla med, för att homologisera bilen krävdes det att man gjorde 2500 bilar.
Behovet verkade dock större än man trott. Folket skrek - Vi vill ha fler Clio Williams!
Det byggdes 3800 stycken i den första serien - men det räckte inte det heller. Folket skrek - Vi vill ha fler Clio Williams!
Så för att göra alla nöjda och glada gjordes en ny serie - Clio Williams 2.
Enda skillanden på tvåan var ett litet tillägg på dekalen, samt att man nu inte fick den lilla plaketten på brädan som talade om vilket nummer i serien bilen var.
Clio Williams var rapp - 0-100 gick på 7,8 sekunder och toppfarten angavs till 215km/h.
Men man kunde ju beställa sin Williams som renodlad rallybil med, då skruvades motorn upp till drygt 165 hästkrafter. Man fick styvare fjädring, rullbåge och annat som gjorde den färdig för Grupp N.
Ville man åka ännu fortare fanns en specifikation för grupp A också. Då blev det större skivor med fyrkolsvok fram, grövre prylar i fjädring och upphängning och en effekt på bortår 220 hästkrafter.
När man närmade sig slutet av upplagan för serie 2 så skrek folket igen - Vi vill ha fler Clio Williams!
Så det blev att göra en tredje serie och den skiljde sig lite från de övriga.
Dels fick den en ljusare kulör som kallade Monacoblå. Den fick även eltaklucka, elspeglar och ABS.
Av serie två och tre gjordes drygt 12000 bilar fram till 1996.
De sista 500 Clio Williams gick till Schweiz och var en upplaga som kallades Swiss Champion.
Så fanns det en version till, men den var inte för vanligt folk - Clio Williams Maxi.
Det var en renodlad racerbil, som kunde anpassas för både rally och bana. Den kvalade in i Grupp A7K - även kallad Kit-carklassen.
Detta för att man kunde köpa delarna lösa och bygga ihop sin egen Maxi, om man inte köpte loss en komplett fabriksbil.
Biffigare och bredare - med spoilers och 35mm grova krängningshämmare var det här inget som var menignen att köras på gatan alls.
Allting var gjort några snäpp grövre än på de vanliga Williamsbilarna, spårvidden utökades ännu mer till 159cm.
Med extrem kamaxel som kunde lyfta bortåt 15mm krävdes solida lyftare, ventiler och vippor i titan. Grenröret gjordes i Inconel.
Med detta kunde effekten knuffas upp till 275 hästkrafter - som fördes vidare till hjulen via en sexväxlad låda. Antingen i en vanlig grid eller sekventionell.
Clio Williams Maxi byggdes i 50 exemplar 1995-1996.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.