Specialversionen Mini 30 fanns som Cherry Red och Black. 3 000 exemplar tillverkades för den inhemska marknaden.
När Minin fyllde 30 år firades det med ännu en specialversion. Bakom kulisserna lurade ett nedläggningsbeslut, men det var kanske sommaren 1989 det vände för Hundkojan.
Sommaren 1989 var jag 17 år och reste tillsammans med mina föräldrar till London. Där besökte vi en Roveråterförsäljare och beundrade specialversionen Mini 30. Den var en i raden av Limited Editions av Minin som kom på 1980-talet.
Normalt kunde kunden välja mellan Mayfair och City som båda hade mattsvarta stötfångare. Mini 30 hade kromade stötfångare, fälgar av klassisk Minilite-typ och förstås en särskild dekor. De 3 000 köparna fick dessutom en kopia av Rob Goldings Mini-bok.
För oss som svenskar var bilarna hos Roveråterförsäljaren ouppnåeliga, importen till Sverige hade ju upphört sedan många år. Jag har inget minne av om jag eller mina föräldrar trodde att Mini var på upphällningen, men så var faktiskt fallet. Tidigare på 1980-talet hade beslutet tagits att 1989 skulle bli det sista året. Men istället var det kanske nu det vände.
Specialversionen Mini 30 blev oerhört populär och många kom till födelsedagsfirandet på Silverstonebanan. Men när träffen avslutades sa talaren att det här sannolikt var det sista fabrikssponsrade födelsedagsfirandet.
Intresset för Minin gjorde den omöjlig att lägga ner. Inte minst i Japan sålde den 30 år gamla bilen bra. Och nu äntligen kom det magiska modellnamnet Mini Cooper tillbaks – och givetvis hade den en större och kraftigare motor.
Mini Cooper skulle först vara en begränsad serie på 1000 exemplar för Storbritannien och 650 bilar för Japan. Men från oktober 1990 var den en vanlig modellversion. Och 1999 blev firandet på Silverstone ännu större.
Idag är sju år en normal livscykel för en bilmodell men Minin överlevde sin 40-årsdag. Först den fjärde oktober år 2000 tillverkades den sista klassiska Minin.
Normalt kunde kunden välja mellan Mayfair och City som båda hade mattsvarta stötfångare. Mini 30 hade kromade stötfångare, fälgar av klassisk Minilite-typ och förstås en särskild dekor. De 3 000 köparna fick dessutom en kopia av Rob Goldings Mini-bok.
För oss som svenskar var bilarna hos Roveråterförsäljaren ouppnåeliga, importen till Sverige hade ju upphört sedan många år. Jag har inget minne av om jag eller mina föräldrar trodde att Mini var på upphällningen, men så var faktiskt fallet. Tidigare på 1980-talet hade beslutet tagits att 1989 skulle bli det sista året. Men istället var det kanske nu det vände.
Specialversionen Mini 30 blev oerhört populär och många kom till födelsedagsfirandet på Silverstonebanan. Men när träffen avslutades sa talaren att det här sannolikt var det sista fabrikssponsrade födelsedagsfirandet.
Intresset för Minin gjorde den omöjlig att lägga ner. Inte minst i Japan sålde den 30 år gamla bilen bra. Och nu äntligen kom det magiska modellnamnet Mini Cooper tillbaks – och givetvis hade den en större och kraftigare motor.
Mini Cooper skulle först vara en begränsad serie på 1000 exemplar för Storbritannien och 650 bilar för Japan. Men från oktober 1990 var den en vanlig modellversion. Och 1999 blev firandet på Silverstone ännu större.
Idag är sju år en normal livscykel för en bilmodell men Minin överlevde sin 40-årsdag. Först den fjärde oktober år 2000 tillverkades den sista klassiska Minin.
Klädseln på Mini 30 var halvläder med en röd kant.
Kromade stötfångare och Minilitefälgar var förutom den särskilda Mini 30-dekalerna det som särskiljde modellversionen.
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.