Under en tioårsperiod kom en försvarlig mängd kojor från Italien.
Innocenti daterar sig ända tillbaks till 1920, men det var efterkrigstidens Lambrettas de blev berömda för.
I början av sextiotalet började man även licenstillverka bilar från BMC. Däribland Austin A40 Futura som fick snart fick en egen prägel och kallades Innocenti IM3, senare J4. Austin-Healey Sprite gjordes också med en helt egen design, och fick heta Innocenti 950S.
Och naturligtvis satte man ihop BMC:s storsäljare, i september 1965 rullade de första italienbyggda hundkojorna ut ur fabriken.
Först handlade det om hela CKD-satser från England, men ganska snart började man göra mer och mer egna detaljer. Efter några år skiljde sig det en hel del under skalet på bilarna från Innocenti i jämförelse med originalet. En del benämningar var olika likaså, Travellern kallades här bara Innocenti T, och det fanns en Mini 1001 och en Minimatic, med automatlåda, som dock blev en kortlivad variant.
1972 gick BMC, eller BLMC som det nu hette, med Leyland med i bilden och köpte upp hela Innocenti. För den italienska Minin sålde bra, tvåa efter Fiat på hemmaplan, och betydligt mer än Volkswagen. En hel del gick på export också. Man öppnade till och med upp en extra fabrik i Belgien för sätta ihop exportmodellerna.
Så man beslutade sig för att göra en ny modern Mini, och den kom att ritas av Bertone. Under skalet inga dramatiska förändringar, eller några förändringar alls egentligen. Men på Turinsalongen 1974 stod den nya Mini 90L som man hade stora förväntningar på.
Men det svängde raskt i det brittiska moderbolaget, från att kunnat göra stora investeringar 1972, kunde man inte göra något alls 1975...
Det blev sista året för den klassiska Innocenti Mini och de nya 90 och 120L modellerna sålde inte som förväntat. Året efter gick brittiska staten in och i princip tvångsförvaltade BLMC och Innocenti såldes till de Tomaso.
Men åren 1965-75 blev det totalt 437440 stycken Minis som kom att byggas i Italien.
I början av sextiotalet började man även licenstillverka bilar från BMC. Däribland Austin A40 Futura som fick snart fick en egen prägel och kallades Innocenti IM3, senare J4. Austin-Healey Sprite gjordes också med en helt egen design, och fick heta Innocenti 950S.
Och naturligtvis satte man ihop BMC:s storsäljare, i september 1965 rullade de första italienbyggda hundkojorna ut ur fabriken.
Först handlade det om hela CKD-satser från England, men ganska snart började man göra mer och mer egna detaljer. Efter några år skiljde sig det en hel del under skalet på bilarna från Innocenti i jämförelse med originalet. En del benämningar var olika likaså, Travellern kallades här bara Innocenti T, och det fanns en Mini 1001 och en Minimatic, med automatlåda, som dock blev en kortlivad variant.
1972 gick BMC, eller BLMC som det nu hette, med Leyland med i bilden och köpte upp hela Innocenti. För den italienska Minin sålde bra, tvåa efter Fiat på hemmaplan, och betydligt mer än Volkswagen. En hel del gick på export också. Man öppnade till och med upp en extra fabrik i Belgien för sätta ihop exportmodellerna.
Så man beslutade sig för att göra en ny modern Mini, och den kom att ritas av Bertone. Under skalet inga dramatiska förändringar, eller några förändringar alls egentligen. Men på Turinsalongen 1974 stod den nya Mini 90L som man hade stora förväntningar på.
Men det svängde raskt i det brittiska moderbolaget, från att kunnat göra stora investeringar 1972, kunde man inte göra något alls 1975...
Det blev sista året för den klassiska Innocenti Mini och de nya 90 och 120L modellerna sålde inte som förväntat. Året efter gick brittiska staten in och i princip tvångsförvaltade BLMC och Innocenti såldes till de Tomaso.
Men åren 1965-75 blev det totalt 437440 stycken Minis som kom att byggas i Italien.
Mini T
Mini 1001
Mini 90L , Hundkoja med ny fasad.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.