Last för livet!

Platsen är en bilfirma på Råsundavägen i Solna 1968. Den sex år gamle pojken Panagiotis får på kvällen följa med sin mamma till hennes nya jobb som städare.

Nyligen har familjen kommit till Stockholm från en bergsby i Grekland. Där fanns nästan inga bilar och för den unge Panagiotis är Stockholm ett paradis där varje parkerad bil är en dröm om vad han en gång ska äga.

Bilfirman var återförsäljare för British Leyland och Panagiotis eller Panna som han kallas idag fick sitta i Hundkojorna medan hans mamma städade.

- Jag satt i en 850 med växelspakskryckan och låtsaskörde, berättar Panna. Det var min första kontakt med Hundkojan. Kärleken, passionen till de här bilarna växte med åren. När jag var 18 köpte jag min första, en blå -70:a för 500 kronor.

Om Pannas intressen i livet skulle kokas ner till två ord skulle de vara Hundkojor och squash, att bägge har engelskt ursprung är något han gillar. Under tio år var han grekisk mästare i squash.

Efter idrottslärarexamen på GIH driver han nu en friskola med idrottsinriktning där han är rektor. Idag använder han ibland sin Austin Countryman 1962 för att frakta prylar till friluftsdagar med Idrottsgymnasiet. Fullt lass är inget som Panna backar inför.

- Nej, jag har åkt till Ikea och köpt garderober med den. Jag tycker att bilar ska användas, annars blir de bara museiföremål.

Efter att Minin introducerats 1959 fortsatte arbetet med att utveckla fler versioner. Först ut blev en skåpversion våren 1960. Hjulbasen var förlängd med 10 centimeter och med överhänget bak var den 19 cm längre.

Bak fick den två dörrar, vilket kan låta som en dyr lösning på en bil som skulle vara så enkel som möjligt. Men ekonomin gick att finna på det löpande bandet, eftersom bilarna tillverkades med dörrarna öppna gick de att ställa 60 centimeter tätare än om man haft en stor dörr.

I oktober 1960 följde kom kombin som Austin Se7en Countryman och Morris Mini Traveller. I början hade den trädekor längs karossidorna, BMC:s försäljningsavdelning trodde att en herrgårdsvagn utan trä skulle bli allt för lik den enklare skåpbilen och därmed osäljbar.

Kombin hade inte bara skjutbara fönster i dörrarna, utan även baksätespassagererarna kunde njuta av frisk luft genom att skjuta bort fönstren. Till skillnad från den vanliga Hundkojan gick det att fälla ner baksätet och då blev lastutrymmet hela 1 200 mm.

Pannas Countryman är av 1962 års modell, det var första året som den gick att få den utan trädekor. 1965 lanserades vätskefjädringen Hydrolastic på den vanliga Hundkojan, men inte aldrig på herrgårdsvagnen/skåpbilen och pickupen. Hydrolasticsystemet ansågs inte starkt nog för de mer tunglastande bilarna.

Hösten 1967 kom Mk II och nu hade kombin fick 998-kubiksmotor. Två år senare lades modellerna ner och ersattes av Mini Clubman Estate som hade den nya, med den tidens ögon moderna fronten.

Ett tecken i tiden var också att trädekoren nu ersatts av en plastfilm längs karossidan. Clubman Estate lades ner tillsammans med sin kortare systermodell 1980.

Det här exemplaret började sitt liv i Sollefteå. På pappret var den skrotad då Panna köpte den 2003 för 8 000 kronor. Därför registreringsbesiktades den före renoveringen. En ingenjör från Bilprovningen i Högdalen kom till garaget och tittade på bilen för att försäkra sig om att chassinumret stämde och bilen var äkta.

- Den var kexig, så den behövde hela programmet! Jag slipade den plåtren men framskärmar och sparklådor fick bytas. Golvet fram kunde jag lappa ihop, säger Panna.

Avvikelserna från originalskick är få och små, fram har bromscylindrarna blivit en storlek större. Det fanns tre olika storlekar på trumbromsar till Hundkojan.

- Jag skulle rekommendera att man bygger om till tvåkretssystem som jag gjorde. Kombin väger ju 150 kg mer än en vanlig Hundkoja så den är lite svårare att bromsa. En annan förändring är att jag byt till helsynkad växellåda.

850-kubiksmotorn togs isär och fick nya kolvringar, packningar och lager. Stolar och innertak skickades iväg till inredningsspecialisten Newton Commercial i England.

Panna åkte sedan över för att leta delar på den särskilda Hundkojemarknaden i Stonleigh Park och där kunde han köpa en ny elhärva och samtidigt hämta den nyklädda inredningen för 15 000 kronor.

- Elsystemet var det besvärligaste, där fick hundkojekompisen Göran Deiving rycka in och hjälpa mig. Vi vände på jordningen, så nu är det minusjordat.

Pannas Countryman var ursprungligen lackerad i Smoke Grey, men när det var dags för lackering valde han istället en annan originalfärg, Island Blue.

- Lackeringen var det enda jag inte gjorde själv, säger Panna. Det tog två och ett halvt år att slutföra projektet från hönshus till toppskick.

Förutom att få frakta bollar och dragkampsrep använder Panna ibland sin Countryman som dragplåster på gymnasiemässor. För mer vardagsbetonade resor har han en svart Mini 1000 1980 som får rulla även på vintern om inte vädret är alltför bistert.

Nyligen har han köpt tillbaka sin Cooper (som han för några år sedan faktiskt körde taxi med i Stockholm!), den står nu i en lada i Avesta. Den ska göras i ordning och sedan få ta över rollen som bruksbil. För Panna är det klart vilken som är världens bästa bilmodell:

- Mina barn har lärt sig köra bil i en Hundkoja, min fru också för den delen. Den är oslagbar i stadstrafik, upplevelsen av att köra bilen är ju enorm. Jag tycker att det är lika roligt varje gång jag sätter mig i en Mini.