Leylands okända storhet - P76

 

Leyland i  Australien har sina rötter i när både Morris och Austin började både sälja och sätta ihop bilar där på fyrtiotalet. 

När det blev BMC och vidare BLMC i England följde mönstret detsamma där. Från 1972 kallades det Leyland Motor Corporation of Australia.
I sortimentet fanns såklart lilla hundkojan, lite varianter på Austin 1100 och 1800-temat Morris Marina och några till.

Men i Australien gillade man stora bilar, som Holden Kingswood, Ford Fairlane och liknande - Leyland hade ingen 'Big Aussie'

Det ville man ha, men för att få det att hända fick man fråga snällt hos moderbolaget i England. Leyland Australia var till skillnad från de andra inte självständiga i sin verksamhet. 

Man fick lov, och en budget på 20 miljoner Australiendollar samt en modell från ett överblivet Roverprojekt att arbeta vidare på. 
Michelotti anlitades för designen och det var man inte helt glada åt på Leyland Australien - man hade egna idéer.

Kanske var det för att jäklas något ljushuvud satte upp specifikationen att bilen måste kunna rymma ett oljefat i bagaget!

Mark Cassarchis hos Leyland säga ha städat upp Michelottis design till en mer fungerande form, och den blev lite rund om rumpan för det där oljefatets skull... 
 

Med sloganen 'Anything but average'  hade nya stora Leyland P76 premiär den första juni 1973.
Men fick man något Holden och Ford inte kunde erbjuda?
Ja, på flera sätt. Den hade ett relativt avancerat chassi med MacPhearsonfjädring fram, skivbromsar runtom med servo och  kuggstångstyrning. Man hade fått med en hel del hemligt godis som lite senare skulle hamna i Rover SD 1.

På motorsidan fanns en 2,6 liters sexa och en 4,4 liters V8 i aluminuim. Manuell treväxlad eller automat fanns, båda tillverkade av Borg Warners australiensiska division.
De andra hade större motorer men det tog Leyland igen på väghållning och vikt. Samt ett gigantiskt bagage!

Man slog på stort och erbjöd P76 i hela fyra nivåer.
-De Luxe
-Super
-Executive
Dessutom en sportigare variant som kallades Targa Florio, och senare Rallye P76. Med sportigt innebar att man fick lättnetallfälgar och lite tuffa stripes på sidan.

P76 var 490cm lång och mätte 191cm på tvären.
 

Så hur togs P76 emot då?  Jovisst fick den beröm för sin väghållning, säkerhet, och moderna saker som limmad vindruta och gömda torkare. Generellt en rejäl och pålitlig bil - men med vissa små kvalitetsmissar. Dörrar som gick baklås, tätningar som inte höll tätt och så vidare... 

Vad som låg den i fatet var att Leyland inte ansågs vara riktigt australiensisk - det var en outsider som inte acklimatiserat sig på kontinenten än.
 
Sen var just 1973 ett väldigt dåligt år att presentera en ny stor bil - oljekrisen kom på hösten samma år.
Till och med i Australien böjde man byta in sina stora Holdens mot främst mindre Holdens, Ford Fairlane mot Granada och så vidare. För i Australien var man märkestrogen, det var också ett hinder för Leylands stora P76.



 

Vad som hade varit en bra idé 1970 var det inte 1974. Man stod nu med en helt ny bil som redan var en dinosaur.. En dyr sådan, de 20 miljoner man fått från började hade inte räckt till, man hade lånat mer och låg långt nere i minuskolumnen. 

Det blev Leyland hemma i England som drog i nödbromsen. Då hade man även börjat bygga på en ny modell, en tuff sportcoupé som kallades Force 7. Den fick också stryka på foten i tvärniten. Av de runt femtio man hade hunnit bygga skickades nästan allihop till skrotpressen!

 

Leyland P76 såldes en bit in på 1975 och tillverkningen upphörde efter 18 007 exemplar.