Ligiers tribut

Guy Ligier, född 1930 i Vichy var i sin ungdom en mångsidig idrottsman. Som 17-åring blev han fransk mästare i rodd och senare blev han ett känt namn i rugby.

Efter rugbykarriären sadlade han om till racerförare, både med motorcykel och bil. Vid den här tiden runt 1960 hade han börjat bli ett stort namn i anläggningsbranchen. Nu hade man börjat moderinisera det franska vägnätet, bygga motorvägar, broar, viadukter med mera. Ligier Travaux Publics var en av de stora spelarna där.  

Han ungicks med en del lokala höjdare i Vichy, bland hans vänner fanns en då blivade kändis, Francois Mitterand, honom återkommer vi till lite senare.  

I racingcirkusen fick han också många vänner bland den tidens främsta.  Vi hoppar fram till säsongen 1964, då körde Guy Porsche 904GTS för August Veulliets team och fick kontrakt med Franska Ford att köra en av deras Brabham BT6 i Formel 2.   Där blev han teamkamrat med Jo Schlesser - och dom blev oskiljaktiga. 

Dom kom köra mycket tävlingar ihop, dessutom förvärvade dom agenturen för Shelby I Frankrike 1966. Guy och Jo kom även att tävla en hel del med de bilarna. 

Samma år tog Guy kliviet in i Formel 1 cirkusen. Han ställde upp som privatist med en Cooper T81.  Det gick inte så bra, desto bättre gick det för Ligier och Schlesser ihop med en Ford GT40 som kördes i långlopp. 

Här föddes tanken att bygga en egen tävlingsbil. Något som var strået vassare än många av de bilar dom kört ihop dittills. 
1968 grundade dom Ligier Cars för detta, men kompanjonskapet fick ett abrupt och tragiskt slut. 
Den 7:e juli omkom Jo Schlesser i Frankrikes Grand Prix på Rouen-les-Essarts. 

Men Guy Ligier var fast besluten att bygga deras drömbil - för att hedra minnet av sin kamrat döptes den till JS-1 som då stod för Jo Schlesser. 
 

Det var en avancerad bil som kunde premiärvisas på Parissalongen 1969.  Pietro Frua hade lagt sin signatur på karossen i glasfiber.  Chassiet var avancerat och uppbyggt av en sandwichmonocoque i aluminium och polyuretan. I mitten satt en 1,6 liter Cosworth DVA-motor på 220 hästkrafter. Den var kopplad till en femväxlad låda från Hewland via en transaxel från Citroën SM. 

Totalt gjorde man tre stycken JS-1. Dom fick lite olika varianter av Ford/Cosworthmotorer och visade sig vara konkurrenskraftiga bilar. 

Nu planerade man för nästa steg, en tävlingsbil som kunde köra standardklasserna med. JS-1 hade ju varit hänvisad till diverse prototyp/amatörklasser. 
Och då behövde man bygga en serie bilar som skulle gå att registrera på gatan. Men det innebar inte att det skulle bli någon tam bil - tvärtom. 



   

JS-2 visades upp 1971. Chassit var snarlikt det på JS-1 men med stål/polyuretan sandwich denna gången. Första prototypen hade en Ford V6 på 2,6 liter, men nu sade Ford stopp med att leverera motorer till Ligier. Dom höll som bäst på med att ta fram en snarlik tävlingsbil - GT70, och ville ha dom godbitarna för sig själva.   

Men det gjorde inget, Guy Ligier hade ju många kontakter, en av dom var Raymond Ravenel som var VD hos Citroën. 
Genom Raymond fick han inte bara tillgång till den fina Maserati V6:an från Citroën SM - utan även en generös sponsring. 

För design stod än en Pietro Frua, men JS-2 fick även gå en vända genom Pichon-Parat för att få slin slutliga form.  Det här var en racerbil näppeligen kamoflerad till en vanlig bil, så då skulle det till bättre benutrymme och en bagagelucka.  
Som Guy Ligier stipulerat redan på första bilen skulle den ha bra sikt runtom och rejäla dörrar för att kliva in och ut i. Även en racerbil skulle ha ett visst mått av komfort.

Målet var att göra 500 stycken men man kom bara halvvägs. 
Första året, 1972 gjordes 48 bilar. För 1973 fick man den större 3-litersmotorn från Maserati och detta år såldes det 80 bilar. 
För 1974 fick man ett avtal att Citroën stod för både försäljning och service av JS-2. I gengäld tog Ligier över sammansättningen av SM. Detta år såldes 114 JS-2:or. 

Det här var dock en dålig tid för en specialbil som JS-2. oljekris, miljökris, lågkonjuktur och ett Citroën som körde full fart mot ruinens brant.

Trots det hängde man kvar en bit in på 1975. JS-2 fick en facelift med dolda framlyktor, men bara sju bilar fick detta. Totalt gjordes det 250 stycken JS-2. 

 
 


 

Samtidigt med JS-2 kom JS-3. Den hade ungefär samma uppbyggnad som de andra men var en renodlad sportscar racer. Bakom föraren satt en Cosworth DFV V8 på fyra liter och 400 hästkrafter. Den kördes under säsongen 1971 av Guy Ligier själv.
 
För säsongen 1976 slog man till med att ställa upp i formel 1. Ligier hade lyckats lägga vantarna på Matras nedlagda tävlingsdivision och främst deras  MS73 V12-motor. 

 

Med nybildade Equipe Ligier ställde man upp säsongen 1976 och tog 20 VM-poäng och slutade på sjätte plats i konstruktörs-VM.  

JS-5 var en fullfjädrad formel 1 bil - men JS-4 då?  

Jo, det var något helt annat...  

Ligier Cars var mångsysslare. Tidigare hade man ju satt ihop SM åt Citroën, i slutet av sjuttiotalet gjorde man traktorhytter.  
Därifrån fick Guy Ligier en idé - en microbil som i princip var en hytt med mopedmotor. Med en 49cc Motobecanemotor var finessen att dessa kunde framföras utan körkort. På typiskt Ligiervis - stora glasytor med god sikt.  JS-4 kom 1980 och blev en jättesuccé och snart kom JS-8 med 125cc motor. 

Vid sidan om körde Equipe Ligier för fullt, dock inte i Formel 1 - sista säsongen för deras egna bilar var 1979. Men man utvecklade chassin åt andra i Formel 1 och 2 och stallet tävlade i flera andra dicipliner.   Men 1983 gick det knackigt för dom och en nedläggning var nära. 

Men då kom Guys gamle vän Francois Mitterand in i bilden. Han hade nu blivit Frankrikes president och beordrade några av sina statliga bolag - bland annat Elf och Gitane att helt sonika sponsra Equipe Ligier! 

Tävlingstallet höll igång ända fram till 1996 - Micro och mopedbilarna är storsäljare än idag runtom i hela Europa. 

Guy Ligier gick ur tiden 2015.