Månbilarna

Redan innan kapplöpningen mot månen kom igång hade man börjat fundera på hur en månbil skulle kunna se ut.
Allt från rullande laboratorier stora som bussar till mer praktiska fordon.

Man skulle utveckla ett fordon för en totalt okänd miljö. Månen har en en sjättedel av Jordens tyngdkraft och temperaturen pendlar mellan +125 och -230 grader!
Dessutom skulle den gå att frakta dit också.

Ett steg närmare den slutgiltiga månbilen var när Werner von Braun satte upp Lunar Rover Task Team 1967. Bendix, Chrysler, Grumman, Boeing med flera  kom med förslag.
I Oktober 1969 - ett par månader efter första månlandningen stod det klart att Boeing skulle bygga bilen. Men det mesta kom att utveckas av General Motors militära division. 
 

Här är teamet bakom månbilen - Ingenjören Ferenc Pavlics, designer Greg Bekker och projektledare Sam Romano.
 
Då det är glest med både bensinstationer och syre på månen så användes elmotorer. Två batterier på 36 volt vardera gav kraft till fyra elmotorer - en på varje hjul. Den sammanlagda effekten var EN hästkraft. Det låter klent men på månen vägde ju bilen bara 35 kilo! 
På planeten Jorden vägde ekipaget 210 kilo och kunde ta en last på hela 490 kilo.

Den var blott tre meter lång och då alla fyra hjulen styrde var vändradien också den på tre meter. 
Lunar Rover Vehicle -LRV som den officiellt hette var gjord för en toppfart på drygt 8km/h.
Den hade även ett slags säkerhetsbälten - bestående av kardborreband.

Så var den hopfällbar också - här lastas LRV-1 i landningsmodulen.

 

Hjulen var en annan nöt att knäcka. Man hade en ganska vag uppfattning om hur underlaget var på månen med. Vanliga däck fungerar ju inte så istället kom Ferenc Pavlics fram till ett slags däck i spunnen aluminiumväv. På detta nitades plattor av titan för bättre grepp.

Man byggde fyra LRV - men då Apolloprojektet lades ned i förtid stod man med en bil över - den blev reservdelsbil.

Den första bilen åkte med Apollo 15 i juli 1971 och visade sig snabbt vara pålitlig, flexibel och blev närmast oumbärlig för expeditionen. 
Turerna var dock inte så långa - bara någon halvmil. Man ville inte villa bort sig alltför långt från landningsmodulen ifall något skulle hända. Navigationen bestod av ett slags gyro och trippmätare. LRV styrdes med en T-spak för gas,broms och styrning.
 

När man åkte hem i Augusti 1971 så lämnades bilen kvar. I April 1972 kom Apollo 16-gänget till månen, med sig hade dom en ny LRV.
Varför man inte återvände den gamla var att dels är månens klimat styggt mot materialet och batterierna var inte heller laddningsbara.

Den tredje bilen fick åka med Apollo 17 i december 1972 och med den slog man ett par rekord.
Längsta turen - två mil! 
Eugene Cernan slog dessutom hastighetsrekord på månen - hela 18km/h pressade han upp LRV:n i. Förvisso med tung last i nedförsbacke...

Så gjordes det några mer jordnära månbilar också. För utställningsbruk och övningskörning.

 

Här får John Glenn en lektion i att köra månbil. 

Övningsbilarna skiljde sig en del. En variant var så kallad 1G -bil mest för att lära sig hantera systemen, och en annan var 1/6G bilen som skulle simulera hur en tur på månen kunde te sig.

 

John Young och Charles Duke övningskör inför Apollo 16-uppdrag.


LRV-bilarna kostade 38 miljoner dollar och gjordes bara i fyra exemplar.

Den som körts längst har gått 20 kilometer och står fortfarande kvar i Taurus-Littrowdalen där den lämnades 1972.
Men det räcker för att kvalificera sig som en milstople inte bara i fordonshistorien - utan även i mänsklighetens historia.



 

En egen nummerplåt utfärdades för laglig framförsel av motorfordon på månen.