Det byggdes hundkojor i Venezuela också, men på lite annat sätt.
Fabriken hette Facorca och låg i Mariara, drygt 15 mil väster om Caracas. I april 1990 fick man igenom en överenskommelse med Rover Group i England att bygga Mini på licens. Fast för att förenkla det hela, Facorca var ju ingen bilfabrik, så skulle dom göras med glasfiberkaross.
Från början kallades dom Mini Coupé men det namnet fick man tydligen inte använda, istället döptes de raskt om till Minicord. Ett par prototyper gjordes under 1991 och produktionen kom igång på allvar i december det året.
Så vad fick man i en Minicord förutom plastkaross?
Hela fyra varianter erbjöds, från BX, som ungefär motsvarade den avskalade Mini City hemma hos oss, med plastnavkapslar.
Valde man SB (standard basico) fick man lättmetallfälgar och en AM/FM kasettradio
SA (standard aire) luftkonditionering tillkom, och med toppmodellen FA drog man till med läderklädsel, dimljus, varvräknare, kromade kofångare och annat.
Inredningen kom bara i grått oavsett modell.
Alla Minicord fick den beprövade 998cc motorn, och här uppstod ett problem - och en specialmodell.
Kunderna tyckte den generellt var för slö. Minicord såldes förutom i Venezuela även till Colombia, länder med slingriga bergsvägar och höga höjder. Facorca ville ha den stora 1275cc motorn, men det fick man inte, Rover group hade alldeles för många 998-motorer över som dom ville bli av med...
Men 1993 fick man till en deal med John Cooper Garages istället, och därifrån fick man trimkit för 998:an. Så nu fick Venezuela alltså en egen Mini Cooper, med 60 hästar istället för de vanliga 40.
Cooperbilarna fick förutom skärmbreddare, svart läderinredning med röd piping, dimljus även den brittiska Cooperns panel med extra mätare.
Man hade ingen avsikt att göra några större volymer, Produktionen gjordes nästan helt för hand.
Dock försökte man satsta på att sälja den i USA. Ett kontor sattes upp och två demobilar togs dit. Ombuden visade upp dom på mässor, tog upp beställningar och lovade att bilen skulle snart bli godkänd och typas för USA - fast det fanns inga planer på det alls.
Ombuden sålde sedermera demobilarna och försvann - troligen med förtjänsten i fickorna.
1994 var ett dåligt år för Facorca, trots en ny importör i Colombia sköt till lite pengar, ocn ny styrelse bildades gick det knackigt. Det blev bara 24 Minicord byggda det året, varav en specialbyggd cabriolet.
1995, gick det ännu sämre och efter blott 13 bilar satts ihop, tog man ner skylten och stängde dörren. Totalt gjordes det 1309 Minicord i Facorcas regi.
Från början kallades dom Mini Coupé men det namnet fick man tydligen inte använda, istället döptes de raskt om till Minicord. Ett par prototyper gjordes under 1991 och produktionen kom igång på allvar i december det året.
Så vad fick man i en Minicord förutom plastkaross?
Hela fyra varianter erbjöds, från BX, som ungefär motsvarade den avskalade Mini City hemma hos oss, med plastnavkapslar.
Valde man SB (standard basico) fick man lättmetallfälgar och en AM/FM kasettradio
SA (standard aire) luftkonditionering tillkom, och med toppmodellen FA drog man till med läderklädsel, dimljus, varvräknare, kromade kofångare och annat.
Inredningen kom bara i grått oavsett modell.
Alla Minicord fick den beprövade 998cc motorn, och här uppstod ett problem - och en specialmodell.
Kunderna tyckte den generellt var för slö. Minicord såldes förutom i Venezuela även till Colombia, länder med slingriga bergsvägar och höga höjder. Facorca ville ha den stora 1275cc motorn, men det fick man inte, Rover group hade alldeles för många 998-motorer över som dom ville bli av med...
Men 1993 fick man till en deal med John Cooper Garages istället, och därifrån fick man trimkit för 998:an. Så nu fick Venezuela alltså en egen Mini Cooper, med 60 hästar istället för de vanliga 40.
Cooperbilarna fick förutom skärmbreddare, svart läderinredning med röd piping, dimljus även den brittiska Cooperns panel med extra mätare.
Man hade ingen avsikt att göra några större volymer, Produktionen gjordes nästan helt för hand.
Dock försökte man satsta på att sälja den i USA. Ett kontor sattes upp och två demobilar togs dit. Ombuden visade upp dom på mässor, tog upp beställningar och lovade att bilen skulle snart bli godkänd och typas för USA - fast det fanns inga planer på det alls.
Ombuden sålde sedermera demobilarna och försvann - troligen med förtjänsten i fickorna.
1994 var ett dåligt år för Facorca, trots en ny importör i Colombia sköt till lite pengar, ocn ny styrelse bildades gick det knackigt. Det blev bara 24 Minicord byggda det året, varav en specialbyggd cabriolet.
1995, gick det ännu sämre och efter blott 13 bilar satts ihop, tog man ner skylten och stängde dörren. Totalt gjordes det 1309 Minicord i Facorcas regi.
Produktionen var mer hantverksmässig än på andra ställen
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.