Bild
Nästa artikel
Modell

Klassiker köper Vattenfalls elbil från 1968!

Publicerad 2022-01-28 14:56 (uppdaterad 2022-04-28 13:55)

Klassiker blev elbilsägare efter en rafflande budgivning på amerikanska Ebay. Bilen stod dock i Falun!

Statliga Vattenfall fick mycket uppmärksamhet när de köpte en framåtblickande elbil för utprovning 1968. Sedan föll den ganska snabbt i glömska. Vi hittar den i Dalarna över 50 år senare via amerikanska Ebay!

Helt ljudlöst. En kall dag i slutet av februari 1968 gled en ljusblå bil in framför Tekniska Museet i Stockholm. Den såg ut som en helt vanlig Renault 10 men det var något som inte stämde. Det knarrade lite om däcken i snön och någonstans från bilen inre hördes några diskreta klickanden. Annars ingenting. Det var dags för svensk premiärvisning av Mars II Electric.

Drygt ett halvsekel senare står vi på en skogstomt i Hinsnoret utanför Falun. Ett inlägg på en obskyr blogg och en amerikansk nätauktion har fört oss hit. Vi har efter en nervkittlande budstrid i dollar vunnit Ebay-auktionen och nu är vi här för att hämta vårt ”pris”. 

– Välkomna, säger Jan ”Gante” Söderlund och börjar dra i ett hörn på skynket som täcker en kantig kaross. 

Bakom baksätespassagerarnas ryggar döljer sig teknik som ställer nya krav på renoveringskunskaperna. Skräckinjagande...

Originalbatterierna som satt tätt packade under framluckan är sedan länge borta men ett par seriekopplade 12-voltsenheter räcker för att få bilen att röra på sig.

I Sverige fanns i slutet av 1960-talet en uttalad strategi för att med elektricitetens hjälp göra landet så oberoende av olja och andra fossila bränslen som möjligt. Utbyggnaden av vattenkraften hade pågått i decennier men nu var det kärnkraft som gällde, inom en tioårsperiod skulle minst tolv svenska reaktorer vara i drift. Allt fler hem värmdes upp med el och i industrin ökade behovet för varje år. 

En stor oljekonsument som var svårare att komma åt var transportsektorn. Privatbilismen blev bara mer och mer utbredd – tänk om en del av den svenska vagnparken kunde drivas med helsvensk elektricitet istället för importerad olja?

Elbilen hade dock hittills varit en besvikelse. Tung, dyr och långsam med kort räckvidd och långa uppladdningstider hade den redan i bilismens barndom blivit golvad av bensindrivna alternativ och aldrig kommit tillbaka i matchen. Försök gjordes emellanåt i olika former för att tackla elbilens utmaningar men framstegen hade hittills varit små och få. 

Från USA hade dock intressanta rapporter kommit på sistone. Batteritillverkaren Robert R Aronson hade nyligen lanserat sitt patenterade blykobolt-batteri som sades vara mycket lämpligt för elbilar. Det hade en flackare urladdningskurva och tålde dessutom att snabbladdas om och om igen utan att ta skada. 

För att påvisa batteritypens överlägsenhet hade han byggt en elbil baserad på Renault 10. Med en elmotor på 12 kW och 20 stycken stora sexvoltsbatterier placerade under fram- respektive baklucka hävdade han att den klarade uppemot 20 mil mellan laddningarna. Toppfarten uppgavs till runt 100 km/h och marschfarten 80 km/h. Han kallade skapelsen Mars II Electric.

Men bilen var bara en del av Aronsons plan. Genom sitt nystartade företag Electric Fuel Propulsion i Michigan hade han dessutom initierat ett mycket intressant projekt som fullt utbyggt kunde bli lösningen på elbilens största problem; den begränsade räckvidden. Trots att Aronson nu hade konstruerat ett mycket bättre batteri insåg han att det viktigaste för elbilens framtid var infrastrukturen. Genom ett samarbete med hotellkedjan Holiday Inn hade han byggt upp vad han kallade världens första Electric Car Expressway mellan Detroit och Chicago. På fem Holiday Inns längs den knappt 50 mil långa sträckan fanns snabbladdare utplacerade. 

Genom sin satsning hade Robert R Aronson lyckats övertyga ett antal stora kraftbolag om att köpa hans bil för att testa konceptet. Under 1967 och 1968 såldes 45 stycken Mars II Electric och alla gick till amerikanska kunder utom en – bilen som Vattenfall hade beställt.

Mars II Electric kom till Sverige i februari 1968 och kostade skattebetalarna drygt 40 000 kronor.

En bensinvärmare fick monteras in för att det skulle bli drägligt i kupén vintertid.

I USA kostade bilen 5 500 dollar men med frakt till Sverige, tull, accis och moms slutade notan för Vattenfall på drygt 40 000 kronor. Det var fyra gånger mer än vad en Renault 10 betingade, eller ungefär 400 000 kronor i dagens penningvärde. Det höga priset var något som flera av de tidningar som rapporterade från premiärvisningen tog upp i sina artiklar. 

Drivande i projektet hos Vattenfall var utvecklingschefen Gunnar Jancke och han sade till Svenska Dagbladet att om elbilen skulle bli intressant för den stora massan så fick den inte kosta mer än 10 000-15 000 kronor. 

Att Jancke främst såg elbilen som en möjlighet för att få avsättning för Vattenfalls elproduktion var tydligt: 

”Rent kommersiellt är den en attraktiv elkonsument. Samtidigt ger den möjlighet att förbättra miljön genom att man kommer ifrån avgaserna...”

Mars II Electric vägde mer än dubbelt så mycket som en Renault 10, tjänstevikten på 1 950 kg krävde special-dispens och i en av tidningsartiklarna hävdas att det fanns krav på att bilen bara fick ”köras av experter”.

Några planer på att implementera Aronsons tankar på en elbilsmotorväg i Sverige fanns inte, och Gunnar Jancke sade sig vara medveten om svårigheterna för en elbil i kallt klimat. 

”Men enligt uppgift skall blykoboltbateriet inte förlora mer än en procent för varje Celsiusgrad under noll.” sade Jancke vid presentationen. ”Vid minus 25 skall alltså 75 procent av det fulladdade batteriets effekt återstå.” 

Vi lyfter på täcket och börjar granska vår senaste redaktionsbil. Det var historien om den uppfinningsrike Aronson, the Electric Car Expressway och Vatten-falls visioner som fick oss att känna att vi måste ha Europas enda Mars II Electric. 

På senare år har det blivit något av en trend att elkonvertera klassiska bilar – här the real deal! 

– Jag såg den på Kronbil i Solna 1979, berättar Gante Söderlund. Där såldes alla bilar som tillhört staten, till exempel gamla polisbilar. 

Marsen skulle säljas på anbud och Gante som var tekniskt intresserad lade in ett bud på 4 040 kronor. Sedan åkte han hem till Falun.

– Jag hade nästan glömt bort alltihop när de ringde och berättade att jag lagt högsta budet. Så då var det ju bara att åka och hämta den.

Det tillverkades bara 45 Mars II Electric men emblemen visar att man hoppades på fler.

Instrumenteringen är kompletterad med ampere- och voltmätare.

Jan ”Gante” Söderlund kan med rätta kalla sig elbilspionjär. Men mest känd är han för att renovera amerikanska automatlådor.

Den stora elmotorn ger 12 kW och är kompletterad med en generator för återvinning av kraft vid ”motorbroms”.

Jag kommer aldrig att glömma hur vi helt ljudlöst gled fram, det var nästan som att flyga!

I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet visades Vattenfalls elbil upp flitigt i olika sammanhang, på mässor och utställningar. Den var enligt en samtida uppgift en av bara tre eldrivna personbilar i landet. 

Tanken var att nyckelpersoner på Vattenfall skulle prova ut bilen och utvärdera dess egenskaper. En ambitiös körinstruktion på bästa kanslisvenska upprättades med tydliga krav på dokumentation. Här anges tio mil som en möjlig körsträcka på en laddning, sju mil vid ”ryckig körning”. Kanske var det därför man inte körde särskilt mycket med sin Mars II. Vid första kontrollbesiktningen i augusti 1971 hade bilen bara rullat 586 mil. 

En som minns bilen tydligt från de här åren är Per Alvestig som växte upp på Ekerö utanför Stockholm.

– Min kompis pappa arbetade på Vattenfall och hade med sig den hem en dag, berättar Per. Vi brukade inte få skjuts till skolan men den här gången fick vi åka med. Jag kommer aldrig att glömma hur vi helt ljudlöst gled fram, det var nästan som att flyga!

Kompisens pappa som heter Lennart Lundberg minns också Mars II Electric men inte med samma fascination:

– Jag fick i uppdrag att ta den till och från jobbet på Vattenfall i Råcksta under två veckor, säger Lennart 50 år senare. Bilen var hemsk! En höskrinda som gnisslade och lät, tung och långsam!

En resa som särskilt satt sig i minnet var från Ekerö till en middagsbjudning i Djursholm en kall vinterkväll. 

– Det gick väl ganska bra på vägen dit, säger Lennart. Men när vi skulle hem och bilen hade stått ute i kylan i flera timmar fanns det knappt någon kraft kvar. Vi lyckades med nöd och näppe kravla oss över Nockebybron och fick sedan krypköra hem till Ekerö. Min entusiasm för elbilar blev svag efter den resan och jag lånade aldrig bilen mer.

I en artikel i Teknikens Värld från 1970 tillstår ingenjör Erik Undén på Vattenfalls eltekniska labb att batterierna inte var så ”superbra” som Aronson hade utlovat men hävdade ändå att bilen klarade 15 mil på en laddning under gynnsamma förhållanden. Han ansåg dock att hälften av batterierna borde avlägsnas och ge plats åt en bensindriven motorgenerator. En laddhybrid!

Vi fortsätter granska vårt fynd. Karossen uppvisar en och annan buckla och rostfläck men verkar ändå grundfrisk. Den har inte varit besiktigad sedan 1978. Mätarställningen visar 1 853 mil. Vattenfalls emblem är kvar på dörrarna och i handskfacket ligger resterna av en dekal med delar av texten ”Vattenfall testar elbil”. Baksätet är försvunnet sedan många år och där ryggstödet har suttit syns ett myller av tjocka elkablar och kopplingsdon. Lätt skräckinjagande.

– Jag körde med den en del när jag just hade köpt den, säger Gante Söderlund. Det var väldigt speciellt. Men ibland kunde batterierna explodera – då sköt det upp som en gejser ur dem! 

Efter den första sommaren blev bilen stående. Först inomhus men därefter några år utomhus. Vid ett tillfälle renoverades bromsarna och elmotorn men sedan blev bilen stående igen. 

– Det är ju vanlig manuell växellåda på den men det går att starta på vilken växel som helst eftersom den är så stark, säger Gante. Fast vill man spara ström är det bra att plocka växlarna som på en vanlig bil. Batterierna är seriekopplade fem och fem i fyra grupper om 30 volt styck och dessa kopplas in stegvis med gaspedalen. Som mest har man 120 volt att leka med!

För att visa att elmotorn fungerar har han kopplat in två 12-voltsbatterier. Han sätter sig bakom ratten och vrider på nyckeln. Flera av de konstiga mätarna vaknar till liv och så plötsligt rör sig bilen sakta framåt. Helt ljudlöst. 

Läs hela historien om Robert R Aronson och utvecklingen av Mars II Electric i Klassiker 5/2021.

Renaults kundtidning uppmärksammade ekipaget men rekommenderade en vanlig Renault 10.

Går det att få tag på blykoboltbatterier? Hur renoverar man en drygt 50 årig elbil?

Vad händer nu? Vattenfall blev otroligt glada över att vi har hittat deras gamla elbil och tillsammans ska vi få den på rull igen! Följ projektet i Klassiker!

Ämnen i artikeln

Missa inget från Klassiker

Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.