Volvo 244 Turbo 1982

Föreställ dig en Volvo 240 Turbo som gått 7 000 mil. En sådan finns ju knappt. De flesta som såldes var tjänstebilar som fick slita hårt i ytterfilen utan konsekvensanalys de första åren. Sedan vandrade de vidare för att vanligtvis sluta med skjuten motor och rostig kaross på skroten.

Försök ändå tänka dig en 240 Turbo som gått 7 000 mil. Addera sedan en ägare som lät sköta sin bil med samma kliniska precision som i operationssalen.

Säterläkaren Tryggve hade köpt flera bilar hos Volvoåterförsäljaren Hans Persson Bil i Hedemora – och 1982 lade han beställning på en ny silvermetallic 240 Turbo. En fullgod efterträdare till hans extremt välskötta 1800E.

Den som berättar historien är Mats Edvardsson som i många år jobbat som mekaniker på Hans Persson Bil.

– Leveransdatumet i juli var förstås ingen slump, säger Mats Edvardsson. På inga villkor fick det komma regn och självklart skulle den utrustas med överdragsklädsel före leverans. I avtalet ingick också att det bara var jag som fick göra leveransservicen. Ärligt talat så har jag aldrig mött någon kund som varit lika pedantisk som Tryggve!

Med total riskminimering, auktoritet och kirurgisk precision fortsatte det i samma spår. Volvon användes uteslutande på semestrarna och varje år bar det av till Frankrike via Tyskland. Alltid med väskorna i bagaget omhuldade av skumgummi för att undvika förargliga repor. På instrumentpanelen sedan ett stoppur så att han enkelt kunde hålla koll på färjorna. Samma bestämdhet gällde radion. Volvo original dög inte. Enligt Tryggve fungerade Blaupunkt bäst i Tyskland, och då fick det bli en sådan.

– Inför resorna hade han bokat upp garage till alla stopp. Utomhus över natten var aldrig ett alternativ. Överhuvudtaget har den aldrig stått på en vanlig parkering med andra bilar.

I övrigt samma rutiner och resmål år efter år. Gängse ritual följde även service varje vår och höst. Allt förutsägbart och återkommande in absurdum.

– Hos oss bokade han alltid med reservation för att kunna avboka om inte vädret var på topp.

Alltid tiden efter lunch så han kunde säkra sig mot hastigt påkomna lågtryck.

– I rutinen ingick även att jag skulle duscha först och ta på mig en ren overall.

Tidigt dikterades också kravet att Mats Edvardsson inte själv fick köra in 240:n i verkstadshallen. En ickefråga i en normal värld, men inte i det här fallet.

– Sedan när han öppnade bildörrarna användes alltid en servett som var dubbelvikt i u-format. Den passade perfekt till 240:ns kromade handtag. Tryggve tog aldrig i bilen med bara huden, och jag var ju tvungen att anpassa mig och göra likadant, berättar Mats.

Samma tydlighet gällde villkoren för hur servicen skulle utföras. Volvos rekommendationer var en sak. Doktorns ordinationer en annan.

”De får säga vad de vill, det är jag som betalar”, sade Tryggve.

– Oftast tyckte han ju att servicekraven var för lågt satta och gjorde vi bara som han sa betalade han alltid utan prut, säger Mats Edvardsson.

Så rullade det på, och Mats och Tryggve hittade sin lunk.

Efter varje sommarsväng skulle bilen in på höstservice. Därefter raka vägen hem till villagaraget i Säter där den pallades upp. Exakt rakt med hjälp av vattenpass och sedan mängder av dagstidningar under. För tänk om någon trots allt slarvat och glömt att dra åt oljepluggen?

Därefter rengjordes den redan rena bilen noggrant både över och undertill och under ritualliknande former.

– På våren var det dags igen, säger Mats. Samma rengöring och dags för service. Då hade oljan gått Hedemora-Säter tur och retur. Rätt exakt tre mil.

Samtidigt byttes växellådsolja, oljan i bakaxeln samt bromsvätska. Plus förstås eventuell finkalibrering av lufttrycket i däcken.

I rutinen ingick även att byta kylarglykol var tredje år – specialblandad med destillerat vatten som ägaren köpt med sig separat. I förebyggande syfte hände det också att alla glödlampor och säkringar skulle bytas.

– En gång hade han med sig specialfett till el-antennen som han köpt i Tyskland, minns Mats.

Strax innan årsskiftet år 2000 bestämde sig Tryggve 87 år gammal för att nu fick det vara färdigåkt med Turbon för hans del. Då hade det inte blivit några bilsemestrar på några år. De första åren fortsatte han ändå med serviceritualen men på slutet fick bilen stå kvar i garaget.

Från och med nu fick det räcka med Renault Clion, hans vardagsbil som även den var i makalöst skick. För kännedom kan berättas att Tryggve hade dubbla parkeringsplatser på Säters sjukhus för att undvika dörruppslag, och bilen fick inte tvättas med för varmt vatten.

I slutet av år 2000 fick Mats Edvardsson frågan om han ville köpa den unikt fina 240 Turbon. Efter dubbla guldklockor och Volvomekaniker sedan 1961 var han att betrakta som värdig.

Affären diskuterades över en minnesvärd fika och man kom överens om att Mats skulle få komma och plocka ner bilen från pallbockarna på egen hand. Men först till våren såklart, och bara en dag med riktigt fint väder.

På den vägen är det. Tryggve finns inte längre i livet men Mats har under sina 20 år som ägare fortsatt i hans anda. Möjligen har Mats dristat sig till att ta i bilen utan servett någon gång men i allt övrigt skött den exemplariskt.

– Än har den inte rullat en enda meter på grusväg och baksätet har fortfarande inte haft några passagerare.

Däcken byttes för några år sedan i förebyggande syfte. Original Pirelli-däcken hade lite torrsprickor men de ligger förstås sparade i påsar på vinden. Det enda stora som gjorts är växellådan som Mats haft ur för att byta o-ringar i överväxeln.

Sammanlagt har det bara blivit max 500 mil sedan köpet för 20 år sedan. Alltid bara i solsken.

– Ärligt talat, ibland kan jag känna att det är lite jobbigt med en bil som man måste vara så rädd om!

Men visst har det lönat sig. Trots 40 år på nacken är allt i krispigt nyskick ner i minsta fluffiga por i den silvriga plyschinredningen. Eloxeringarna är fortfarande precis så där blanka man vill ha dem och varenda klisterlapp har kvar sin lyster. Till och med Turbofälgarna är som nya, vilket kanske inte säger så mycket. Faktum är att finishen inte alls är lika bra som på övriga bilen, men här har vi facit!

Egentligen är det bara en sak som stör Mats Edvardsson, och det är nummerskyltarna.

– Vid ett tillfälle skulle det på nya plast – och de gamla i perfekt skick destruerades som lagen föreskrev.

Självklart under noggrant överseende av doktorn!