Moskvitch i C-moll

På andra sidan järnridån utvecklades massor med spännande prototyper med sikte på att lansera nya folkbilar och i en del fall rena studier och teknikexperiment. Till skillnad från i väst brukade man sällan visa upp resultat för allmänheten, som i exemplet från nöten så är den bilden publicerad i en östtysk tidning som en "ny" bil sju år EFTER den utvecklades... Det mesta av sovjetisk fordonsutveckling omgavs av mycket hemlighetsmakeri och få, men oftast avsiktliga små portioner av uppgifter läckte ut till väst.

AZLK, Avtomobilny Zavod imeni Leninskogo Komsomola, vilket ungefär betyder Leninkommunistiska ungdomsunionen, ett namn som knappast skulle fungera på en marknad utanför den skyddade verkstaden Sovjetunionen, det gjorde det knappt hemmavid heller så produkterna från denna fabrik kallades rätt och slätt Moskvitch, Moskvas son.

Under 1970-talet gjordes en serie intressanta prototyper först personbilarna numrerade 353 till 356, varav åtminstone den ena finns bevarad , 353 kom 1970 och såg mest ut som en alternativ Moskvitch från perioden, 356 däremot från 1973 en ganska modern bil till det yttre, men med beprövad teknik under skalet. C-1 sägs vara konstruerad 1974 och var en femdörrars design. Dörrhandtagen var helt infällda på samma vis som på Renault 5, och på det hela taget en innovativ och minimalistisk design av sin tid. Drivkällan var dock moskvitchs beprövade fyra på 1,8 liter, och bakhjulsdrift så no frills under skalet alltså

C-1 följdes snart av en C-2 som såg mera kompakt ut, inte helt olik Opels kommande Kadett serie D, dessutom lär den haft mer aktivt säkerhetstänkande med deformationszoner och annat som annars hade låg prioritet på Sovjetbilar.

C-3 lär ha byggts 1976, och var ännu ett steg närmare en produktionsfärdig bil, nu hade C-stolparna fått stora glasytor vilket inte bara lättade upp designen utan gav även bra mycket bättre sikt. Samtidigt kom det fram en C4,som enligt uppgift skall varit en sportigare variant av C3, men uppgifter är tämligen luddiga om dessa C-bilars teknik och ändamål. Vad som är klart var att chassit hade i princip kopierats från BMW 5-serie, en sådan bil fanns som testbil i AZLK:s domäner. Sen blev C3 och C4 slående lik Simcas nya 1508, och det var ingen slump. Simcan hade ju blivit utnämnd till årets bil 1976, och då utgick ett direktiv att nästa generations bilar från moskvitch skulle vara snarlik denna. Man hade alltså itne helt fria händer, allt toppstyrdes och alla ändringar skulle godkännas av högre politisk ort. Dialogen gick åt båda håll genom den snåriga byråkratin som bestod av ett antal instanser och byråer som ofta inte kommunicerade med varann mer än nödvändigt.

Därför gick utvecklingsarbetet trögt, och sen fattades det ständigt finansiering därav långa avbräck i arbetet, istället fick ryska folket hålla tillgodo med de gamla modellerna länge än.

Först 1986 kom en bil som i princip var baserad på C-serien, den hette 2141 och var dessutom framhjulsdriven, och hade en helt nyutvecklad motor och drivlina. Helt utvecklad av AZKL var den dock inte för hela paketet var i princip kopierat från Audi 100. Ursprungligen skulle den nya, nu gamla serien provbilar lanserats som Meridian, men 2141 kom på exportmarknaden att kallas Aleko. Dom här bilarna med en rad kryptiska och ofta halvt obegripliga sifferkombinationer och tillnamn, ibland även exporterad under Ladas täckmantel. 2002 lades tillverkningen ner när Moskvitch gick bankrutt.