Nu åker taket ner!

Stolleprovet fortsätter med oförminskad styrka och det är kul att notera det gillas från både originalvänner, kustomdiggare och hotrod folk. Som vanligt finns det en en och annan originalfantast som bara inte kan eller vill förstå ”varför” och jag kan ibland helt ärligt bli både ledsen och ibland direkt irriterad på hur inskränkta en del kan vara.

Jag bygger inte min bil efter någon annans drömmar. Krasst uttryckt bygger jag helt och hållet som jag själv tycker och vill.
Jag hade ett länge samtal med en riktigt originalvän om pågående projekt.
Han var inte riktigt nöjd över utvecklingen i Plan Farfar eftersom ledordet i hans renoveringar alltid är strikt hundra procent original utan det minsta avsteg från ursprungsutförandet.
Däremot var han intresserad av hur jag egentligen tänker.

Framförallt så vill jag ha en bil som funkar i modern trafik. Det ska funka att köra 30-40 mil när som helst och utan problem.
Dessutom ska bilen kunna hålla 100-110 km/h efter en europaväg så man slipper känna sig hjälplöst i vägen.
Det är varken speciellt kul eller trafiksäkert när irriterade långtradare kommer och kör om en som ljudlösa fjärrtåg.

Visst jag skulle så gärna vilja äga en fin T-Ford, eller exempelvis en helt original Nash från 1929 Men det blir en helt annan grej och iså fall köper jag en färdig.
Andelen 1920-talsbilar i annonserna ökar just nu och priserna sjunker.
Att ens försök att renovera en 1920-talare efter de förutsättningar som är och skicket som Dodge 28:an har är tyvärr ett fullständigt ekonomiskt vansinne.

Vidare om jag lägger 1 500 svetstimmar på min kaross med bitar från 2-3 andra bilar – hur mycket original återstår det då och vad är egentligen original?
I och med bilen körs ut från fabriken och första kilometern registreras på kilometerräknaren så är den ju krasst sett inte original längre eftersom slitaget startar i och med den körs ut genom fabriksportarna.

Hur mycket original är den efter första tvätten, smutsen som kryper in i små skrymslen eller punkteringen där originalluften pyser ut och bara försvinner. Det här skulle vi kunna diskutera i timmar och frågan är om vi blir klokare av det?

Jag gillar när det brummar och prylarna kan köras. Det blir inte statiskt som exempelvis med fordon som står på museum. Men vi måste försöka bevara vårt kulturarv säger då en del. Bra! då får du göra det och tänker inte gnälla över det. Men jag vill använda mina grejor och går inte sönder i själen ifall det blir en repa, slut predikan!

Helt klart verkar Plan Farfar bli en vattendelare men jag vill säga till alla belackare att jag personligen uppskattar en tokbrutal hotrod lika mycket som en petrenoverad superfin originalbil. Spännvidden däremellan innebär för enbart ren och skär glädje för intresset är sammalika, det är bara i olika former.

Så håll i hatten nu för den här uppdateringen handlar om att sänka tak. Japp, precis just så!
Taket ska sänkas. 1,5 till 2 tum. Jag har räknat ut att det är lagom för att hitta stuket som jag söker.
Det är egentligen helt galet för hade Dodgen varit bara två år äldre så skulle jag definitivt inte ens kommit på tanken.
Runt 1927-28 är nämligen en brytpunkt i designen på de flesta märken där taken blev mycket lägre. Innan var det så mycket mer "Farmor Anka" och då är min personliga uppfattning att det blir helt fel att ta ner taket eftersom då går stilen helt förlorad.

Få kustomtrix gör så mycket för utseendet som just en taksänkning.
Vissa karossmodeller svarar oerhört bra på detta sen hur mycket man ska sänka, hur mycket som är lagom är väldigt individuellt.

Chopped Tops är definitivt inget som är nytt under solen och det går inte säga vem eller när det gjordes första gången.
George Barris är en legend som skapade många sänkta custom cars framförallt under 1950 och 60-tal.
Men uppgifter och foton finns på en taksänkt Ford 1937 som fick taket sänkt så tidigt som 1939-40. Man ska heller inte glömma den europeiska karossbyggartraditionen där fristående verkstäder byggde exklusiva karosser med låga takprofiler.
 

Bild och text Lars "Julle" Olofsson