På femtiotalet trodde man vi skulle sväva in i framtiden
Curtiss-Wright Aircar var en bjässe på sex och en halv meters längd och mätte två och halv meter på bredden. I mitten av femtiotalet började man skissa upp Aircar, och till skillnad från konventionella svävare så användes luftflödet till att både styra och bromsa med. Två Lycomingmotorer på 180 hästar vardera genererade luftflödet, och en hel del oväsen.
I första hand var det tänkt att sälja in skapelsen till armén, men efter dom fick två stycken att utvärdera blev det inget med det. En mer civiliserad Aircar kom att fortsätta expermienteras med av Curtiss-Wright själva under 1960. Manöverheten får anses vara god, toppfarten var drygt 60km/h vilket låter nog så spännande för ett fordon som detta. Den klarade galant att ta sig fram på vatten, snö och is, ja överallt där ytan var nästan helt platt, annars inte.
Hos Curtiss-Wright skissade man även på en lite smidigare mer tilltalande variant av Airrcar, den kallades Bee men kom aldrig av ritbordet.
I första hand var det tänkt att sälja in skapelsen till armén, men efter dom fick två stycken att utvärdera blev det inget med det. En mer civiliserad Aircar kom att fortsätta expermienteras med av Curtiss-Wright själva under 1960. Manöverheten får anses vara god, toppfarten var drygt 60km/h vilket låter nog så spännande för ett fordon som detta. Den klarade galant att ta sig fram på vatten, snö och is, ja överallt där ytan var nästan helt platt, annars inte.
Hos Curtiss-Wright skissade man även på en lite smidigare mer tilltalande variant av Airrcar, den kallades Bee men kom aldrig av ritbordet.
Bee var tänkt att bli en lite smäckrare mer kommersiellt gångbar svävare.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.