En klassisk bil blir aldrig riktigt klar – det finns alltid något att fixa och förbättra. Det är det som är så kul! Kåre och Julle kör hobbykväll med Plan 53!
Även om vi smygstartade med lite fix samma eftermiddag som vi körde ut Chevan till Ås så var det nu dags för en rejäl ”hobby” på Plan 53.
Eftersom det blev värsta salongen när sofforna monterades ur bilen så tvekade inte Kåre att slänga sig in under instrumentbrädan. Det är mer än gott om plats.
Det är flera saker som ska ordnas. Dels behöver vi få ordning på tempmätaren, den funkar inte alls eftersom känsellinan är brutalt avklippt. Men Kåre har nu hittat ett komplett mätarkluster på Ebay.
Dels har vi tankmätaren. Funktionen på den är lite eljest. Är det mer än fem liter i tanken visar nålen på full. Det gör den hela tiden under tiden man kör tills den plötsligt ramlar ner på tom. Då är det bra precis fem liter kvar och mer än panik att söka en mack.
Det problemet beror på 12-voltskonverteringen. Enligt alla experter på webben är det bara att sätta ett motstånd på spänningsmatningen så ska mätarfunktionen bli okej. Seriöst vill jag nog helst sätta dit en spänningsregulator som istället ger en fast sexvoltsspänning.
Finns det någon elektronkunnig läsare som fixar en sådan simpel fix åt Plan 53 månntro? Skulle vara en så mycket bättre lösning eftersom ett motstånd inte ger ett fast värde när tankarmaturens resistens mot jord inte är samma.
Sedan är det typ blindskrift på temp, olja och ampere. Visarna finns och även någon siffra men de flesta tecknen har ramlat loss och ligger i mätarhusets nedre kant. Jag vet att Kåre har en bra idé om hur vi ska få till skalorna igen.
Under tiden som Kåre kröp runt bakom instrumentbrädan så satsade jag på lite källarjobb. 53:an brölar lite väl mycket. Ja inte på senaste vintertrippen på drygt 20 mil. Trots mycket mindre vinterdäck och alltså högre motorvarv upplevde vi alla i bilen att det faktiskt dånade mindre.
Jag antar det beror på de meterhöga plogkanter vi har längs Jämtlands alla vägar just nu, för i höstas brötade motorn bra mycket mer. Eller som mina flickor sa efter sista resan: ”Vi måste ju skrika för att höras när vi pratar!”
En extra ljuddämparburk mitt under bilen är planen för att få mindre raggarljud. Check på det och kommer knappast att bli sämre.
Fuldörren höger bak lovade Kåre att slipa ner och ska vi fortsätta såhär har vi snart gått varvet runt. Oavsett så var skicket på fuldörren ungefär som om någon skrapat bort stora bitar av lacken med en spackelspade. Nu stundar en bättring a’la matt och träff med övriga bättrade ytor.
Det får verkligen inte bli för blankt men det är svårt att hålla igen och det är fantastiskt skoj att se vilka positiva reaktioner vårt åk väcker. Ett mackbesök blir lätt en halvtimme och jag tror vi ska börja skriva upp alla som påstår/frågar om det inte är en -54:a…
Första snubben som påstod det var vid en tankning i Ljusdal på väg hem från Wenngarn och han var så säker att han frågade mig hur jag kunde tro det var en -53:a.
”Därför att det är min bil!”
Det svaret övertygade honom inte helt och jag och Kåre garvade sedan gott åt det hela när vi rullade vidare.
Men det har alltså fortsatt. Jag vet inte vad det är för speciellt men det är ett antal och då främst medelålders män som ofta kommer fram när man stått och tankat och frågande påstår att Chevan är en 54:a.
Vi plockade loss motorhuven. Orsak och verkan får ni reda på längre fram. Iden om ett scoop eller gälar kanske inte är alldeles bortröstat än. Hur som helst är fjädrarna som håller huven i öppet läge verkligen ingen lek att varken plocka loss eller sätta tillbaka.
Som tur var fanns det hemliga fjäder-plocka-loss-verktyget kvar därinne i verkstans allra mörkaste hörn. Nu när Kåre själv fått vara med att lossa dessa elakingar funderar han fortfarande på hur jag fick dit dem alldeles ensam veckan efter Wenngarn.
22 dagar kvar
Text och bild Lars "Julle" Olofsson
Eftersom det blev värsta salongen när sofforna monterades ur bilen så tvekade inte Kåre att slänga sig in under instrumentbrädan. Det är mer än gott om plats.
Det är flera saker som ska ordnas. Dels behöver vi få ordning på tempmätaren, den funkar inte alls eftersom känsellinan är brutalt avklippt. Men Kåre har nu hittat ett komplett mätarkluster på Ebay.
Dels har vi tankmätaren. Funktionen på den är lite eljest. Är det mer än fem liter i tanken visar nålen på full. Det gör den hela tiden under tiden man kör tills den plötsligt ramlar ner på tom. Då är det bra precis fem liter kvar och mer än panik att söka en mack.
Det problemet beror på 12-voltskonverteringen. Enligt alla experter på webben är det bara att sätta ett motstånd på spänningsmatningen så ska mätarfunktionen bli okej. Seriöst vill jag nog helst sätta dit en spänningsregulator som istället ger en fast sexvoltsspänning.
Finns det någon elektronkunnig läsare som fixar en sådan simpel fix åt Plan 53 månntro? Skulle vara en så mycket bättre lösning eftersom ett motstånd inte ger ett fast värde när tankarmaturens resistens mot jord inte är samma.
Sedan är det typ blindskrift på temp, olja och ampere. Visarna finns och även någon siffra men de flesta tecknen har ramlat loss och ligger i mätarhusets nedre kant. Jag vet att Kåre har en bra idé om hur vi ska få till skalorna igen.
Under tiden som Kåre kröp runt bakom instrumentbrädan så satsade jag på lite källarjobb. 53:an brölar lite väl mycket. Ja inte på senaste vintertrippen på drygt 20 mil. Trots mycket mindre vinterdäck och alltså högre motorvarv upplevde vi alla i bilen att det faktiskt dånade mindre.
Jag antar det beror på de meterhöga plogkanter vi har längs Jämtlands alla vägar just nu, för i höstas brötade motorn bra mycket mer. Eller som mina flickor sa efter sista resan: ”Vi måste ju skrika för att höras när vi pratar!”
En extra ljuddämparburk mitt under bilen är planen för att få mindre raggarljud. Check på det och kommer knappast att bli sämre.
Fuldörren höger bak lovade Kåre att slipa ner och ska vi fortsätta såhär har vi snart gått varvet runt. Oavsett så var skicket på fuldörren ungefär som om någon skrapat bort stora bitar av lacken med en spackelspade. Nu stundar en bättring a’la matt och träff med övriga bättrade ytor.
Det får verkligen inte bli för blankt men det är svårt att hålla igen och det är fantastiskt skoj att se vilka positiva reaktioner vårt åk väcker. Ett mackbesök blir lätt en halvtimme och jag tror vi ska börja skriva upp alla som påstår/frågar om det inte är en -54:a…
Första snubben som påstod det var vid en tankning i Ljusdal på väg hem från Wenngarn och han var så säker att han frågade mig hur jag kunde tro det var en -53:a.
”Därför att det är min bil!”
Det svaret övertygade honom inte helt och jag och Kåre garvade sedan gott åt det hela när vi rullade vidare.
Men det har alltså fortsatt. Jag vet inte vad det är för speciellt men det är ett antal och då främst medelålders män som ofta kommer fram när man stått och tankat och frågande påstår att Chevan är en 54:a.
Vi plockade loss motorhuven. Orsak och verkan får ni reda på längre fram. Iden om ett scoop eller gälar kanske inte är alldeles bortröstat än. Hur som helst är fjädrarna som håller huven i öppet läge verkligen ingen lek att varken plocka loss eller sätta tillbaka.
Som tur var fanns det hemliga fjäder-plocka-loss-verktyget kvar därinne i verkstans allra mörkaste hörn. Nu när Kåre själv fått vara med att lossa dessa elakingar funderar han fortfarande på hur jag fick dit dem alldeles ensam veckan efter Wenngarn.
22 dagar kvar
Text och bild Lars "Julle" Olofsson
Relaterade bildspel
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.