Plan 53 lyckades men arbetet har inte upphört för det. Men det är mindre hetsigt nu och därför ännu roligare. Och mellan verkstadspassen kan Julle och Kåre skörda frukterna av sitt arbete.
Det skrivs nu nya kapitel i Plan 53-historien. Wenngarn kan vi nu se som ett avklarat 10-veckors etappmål, där galenskapen med att ordna tillbaka ett gammalt dängt jänkelik till vägen igen lyckades.
Verksamheten med att laga och fixa har i med det givetvis lugnat ner sig men vi saknar för den delen inte att göra. Det finns fortfarande en del småprylar att laga som exempelvis ett läckande värmepaket.
Men den värsta fixa-hysterin har nu landat i ett skönt "ska vi meka Cheva ikväll?" där exempelvis våra nya regplåtar kommer på plats och vi byter nålventilen i förgasaren.
Vi har även börjat komma till rätta med cirkulationsproblemen. Dels efter bytet av vattenpumpen som gjorde massor, dels en rejäl disk av kylssytemet där avtappningen gav en kaffeliknande sörja. Uteslutande Bar’s produkter har används och som jag varmt kan rekommendera.
Plan 53 har sedan besiktningen fått börja tugga mil och utfallet såhär långt är att bilen funkar otroligt bra. Framför allt med tanke på att motor och drivlina i princip är helt oöppnade kapitel som endast fått en beskärd del av service och ny färg.
Jag själv försöker nu hitta tillbaka till min familj som fått stått tillbaka rejält de sista två sommarmånaderna. Det finns alltid en baksida av myntet och vi gjorde därför en lite längre premiärresa till Bräcke sju mil söderut. Där var målet en lokalt erkänd bra glassbar.
Moa, min yngsta dotter som är 10 år, gjorde pappan sällskap i framsoffan och hon tycker bilen blivit jättefin. Men efter ett par mils resa så undrade Moa om det verkligen inte fanns någon musik i den här bilen.
Hon vet mycket väl vilken jättetorsk pappa är på bra bilstereo och i hennes värld var det mer än märkligt att det inte ens fanns en radio i Plan 53.
Just en rejäl poplåda är en sak som finns med i planeringen, den ska monteras helt dolt men rocka högt. Men först måste ljudnivån åtgärdas.
En pinsamt låg bakaxelutväxling har vi lite svårt att göra nånting åt. På trean åker man uppför vilken backe som helst och inne i stan är det som att köra automat. Du behöver inte växla ner, vilken rondell som helst tas enkelt från 20 km/h på högsta växeln.
Den raka sexan har ett otroligt bottenvrid, den liksom bara tuffar på utan protester. Men i över 80 km/h ute på landsvägen är dånet öronbedövande. Det låter lite spårvagn från bakaxel och kanske ett lite väl öppet avgassystem som brötar.
Runt 100 km/h klingar det värsta mekaniska crescendot av men då är bilen inte så kul efter vägen längre.
Vi ska börja med att montera ytterligare en ljuddämpare och kanske lite mer isolering under mattan. Några väl stora hål i torpeden runt växelspak och rattstång behöver också tätas.
Annars slutade avräkningen på Bräckeresan på drygt 15 körda mil med en förbrukning på ca 1,3 l/mil. Noll i oljekonsumtion och inga pölar under bilen. I övrigt fyra jätteglassar och en god middag på en grill längs vägen.
Sedan har jag förresten byggt en dragkrok som sedan Kåre lackade. Kroken ingår i ett bra-att-ha-perspektiv. Husvagn kan ju vara bra att kunna dra med sig ifall vi får ett infall att ut och långresa. Du kommer att kunna läsa om monteringen i ett kommande nummer av tidningen – du prenumererar väl?
Sommarens fikaträffar hade avslutning i går onsdag och vad passade bättre än att äntligen få presentera Plan 53 för de ”locals” som följt oss men inte sett bilen.
I det jämtländska varma höstvädret räknade vi in över 170 entusiastbilar – och mycket fokus hamnade på Plan 53! Det är fortfarande lite omtumlande att inse hur mycket uppmärksamhet -53:an skapar.
Kvällens höjdare blev en kontakt med en person som rullade runt i vår bil på stan redan på 60-talet. Kåre och jag gapade som fågelholkar när vi fick historien om laglöst körande med vår 53:a på riksvägar där finniga 15-16-åringar satt bakom ratten.
Färder utan körkort, utan besiktningar och utan nästan allting. Det finns en spännande historia om ägarbyte, tidigare äventyr och framför allt bilder som vi absolut kommer återkomma till.
Inte missa!
Text & foto Lars "Julle" Olofsson
Foto Kåre Torfjäll
Verksamheten med att laga och fixa har i med det givetvis lugnat ner sig men vi saknar för den delen inte att göra. Det finns fortfarande en del småprylar att laga som exempelvis ett läckande värmepaket.
Men den värsta fixa-hysterin har nu landat i ett skönt "ska vi meka Cheva ikväll?" där exempelvis våra nya regplåtar kommer på plats och vi byter nålventilen i förgasaren.
Vi har även börjat komma till rätta med cirkulationsproblemen. Dels efter bytet av vattenpumpen som gjorde massor, dels en rejäl disk av kylssytemet där avtappningen gav en kaffeliknande sörja. Uteslutande Bar’s produkter har används och som jag varmt kan rekommendera.
Plan 53 har sedan besiktningen fått börja tugga mil och utfallet såhär långt är att bilen funkar otroligt bra. Framför allt med tanke på att motor och drivlina i princip är helt oöppnade kapitel som endast fått en beskärd del av service och ny färg.
Jag själv försöker nu hitta tillbaka till min familj som fått stått tillbaka rejält de sista två sommarmånaderna. Det finns alltid en baksida av myntet och vi gjorde därför en lite längre premiärresa till Bräcke sju mil söderut. Där var målet en lokalt erkänd bra glassbar.
Moa, min yngsta dotter som är 10 år, gjorde pappan sällskap i framsoffan och hon tycker bilen blivit jättefin. Men efter ett par mils resa så undrade Moa om det verkligen inte fanns någon musik i den här bilen.
Hon vet mycket väl vilken jättetorsk pappa är på bra bilstereo och i hennes värld var det mer än märkligt att det inte ens fanns en radio i Plan 53.
Just en rejäl poplåda är en sak som finns med i planeringen, den ska monteras helt dolt men rocka högt. Men först måste ljudnivån åtgärdas.
En pinsamt låg bakaxelutväxling har vi lite svårt att göra nånting åt. På trean åker man uppför vilken backe som helst och inne i stan är det som att köra automat. Du behöver inte växla ner, vilken rondell som helst tas enkelt från 20 km/h på högsta växeln.
Den raka sexan har ett otroligt bottenvrid, den liksom bara tuffar på utan protester. Men i över 80 km/h ute på landsvägen är dånet öronbedövande. Det låter lite spårvagn från bakaxel och kanske ett lite väl öppet avgassystem som brötar.
Runt 100 km/h klingar det värsta mekaniska crescendot av men då är bilen inte så kul efter vägen längre.
Vi ska börja med att montera ytterligare en ljuddämpare och kanske lite mer isolering under mattan. Några väl stora hål i torpeden runt växelspak och rattstång behöver också tätas.
Annars slutade avräkningen på Bräckeresan på drygt 15 körda mil med en förbrukning på ca 1,3 l/mil. Noll i oljekonsumtion och inga pölar under bilen. I övrigt fyra jätteglassar och en god middag på en grill längs vägen.
Sedan har jag förresten byggt en dragkrok som sedan Kåre lackade. Kroken ingår i ett bra-att-ha-perspektiv. Husvagn kan ju vara bra att kunna dra med sig ifall vi får ett infall att ut och långresa. Du kommer att kunna läsa om monteringen i ett kommande nummer av tidningen – du prenumererar väl?
Sommarens fikaträffar hade avslutning i går onsdag och vad passade bättre än att äntligen få presentera Plan 53 för de ”locals” som följt oss men inte sett bilen.
I det jämtländska varma höstvädret räknade vi in över 170 entusiastbilar – och mycket fokus hamnade på Plan 53! Det är fortfarande lite omtumlande att inse hur mycket uppmärksamhet -53:an skapar.
Kvällens höjdare blev en kontakt med en person som rullade runt i vår bil på stan redan på 60-talet. Kåre och jag gapade som fågelholkar när vi fick historien om laglöst körande med vår 53:a på riksvägar där finniga 15-16-åringar satt bakom ratten.
Färder utan körkort, utan besiktningar och utan nästan allting. Det finns en spännande historia om ägarbyte, tidigare äventyr och framför allt bilder som vi absolut kommer återkomma till.
Inte missa!
Text & foto Lars "Julle" Olofsson
Foto Kåre Torfjäll
Relaterade bildspel
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.