Plan 53 – en Chevrolet som ska bli klar till träffen på Wenngarn rullar vidare. Samtidigt som det pågår stora jobb med karossen är det många smådetaljer som ska rengöras och eventuellt lagas, slipas och lackas. Och ribban höjs hela tiden...
Som alltid när det gäller att fixa gamla bilar så tenderar ribban att höjas allteftersom. Mycket givetvis för man blir ivrig när man ser hur bra och snyggt det blir.
Värmepaketet var en sån typisk grej som hissades trots Kåre hade gjort klart redan för veckor sedan att den rost-grå lådan under instrumentpanelen INTE skulle lackas om. Han var otroligt bestämd på den punkten.
Men jag var inte lika säker eftersom jag bland annat lyckats sälja in att vi ska fixa inredningen mer än bara manuellt med nål och tråd. Hur skulle då den solkiga plåtlådan då se ut mot exempelvis nya kickpaneler och golvmatta?
Nu var det nog mest den fina gamla dekalen på värmepaketet som oroade Kåre på ett anmärkningsvärt sätt och han tjatade om lim varenda gång han var in under brädan eftersom klisterlappen fladdrade i vinden.
Egentligen förvånade det mig inte ett dugg, men ändå. Dagen efter att Kåre plockat loss värmepaketet för mekanisk fix och provtryckning kom han till min verkstad med en större del från värmepaketets skal nylackerat. Dessutom meddelade han ivrigt att en lokal reklamfirma hade skannat dekalen för att printa ut en ny.
Det känns lite som det var räddningen av dekalen som var det primära och lackeringen liksom bara följde med av farten. Jag går också igång på det patinerade, slitna och eventuella historier bakom. Men jag har väldigt svårt för när det är direkt trasigt, hål eller allmänt uselt skick utan att man ens har försökt att få det se bättre ut.
Jag kan gå loss deluxe på en hantverksmässig lagning där man utan tvekan ser att det funnits en seriös tanke på att försöka få reparationen se så bra ut som det bara går.
Ta exempelvis en nitad plåtbit över ett rosthål. Är den snyggt tillskuren med filade kanter och nitar på rad med samma avstånd så får den gärna stanna. Är det däremot taffligt gjort med gas eller pinne och inte ens slipad svets så vill jag bara ersätta, ta bort och göra det bättre.
Kåre och jag har givetvis våra diskussioner om hur, vad och varför. Vi förenas oftast i samförstånd även om ambitionsnivån höjs allteftersom vi fixar, lagar och renoverar till alla delar som sedan även får ny färg. Det blir så jävla bra rent utsagt. På det är vi rörande överens.
Vi har nu äntligen fått leverans av handbromswires så nu glömmer vi orsaken till dröjsmål och orsak. Micke Morris får montera dessa så nu vart det äntligen 1-0 till oss på bromseriet för nu har vi en fungerande handbroms, hurra! Vi drar lott om vem som får skjuta på och nöjet att få sitta på chassiet och åka.
Annars har vi kört en hel del puts, slip å lack på varsitt håll. Ja egentligen är det väl mest Kåre som har putsandet som någon slags tvångstanke och släpar iväg stort som smått från Gamlingen till sitt eget garage. Jag tycker det är skönt att han vill putsa. För jag gillar inte alls att hålla på å gno. Men jag tycker om när det är blankt, rent och snyggt, tro för all del inget annat.
Jag uppskattar därför mycket alla prylarna han fixar till. De blir himla fina och det är ju barnsligt kul att få montera nyfixade saker.
Även en komplett packningssats är nyss levererad så att motorn kan börja sättas ihop. Nu behöver vi bara få träff på färgkoden till motorn och önskar att kopplingen kommer som en blixt över Atlanten så vi kan få lyfta i motorn i chassit och kanske provstarta fast… Den måste bara putsats till lite först, Kåååååre?
Kåre får alltså väldigt gärna nörda loss över en huvkråka eller rätt dekal på luftburken och det gör han ju också. Jag tror mixen mellan oss och tankarna vi har över Gamlingen och Plan 53 kommer att bli riktigt, riktigt bra.
41 dagar kvar…
Text och Foto Lars "Julle" Olofsson
Foto Kåre Torfjäll
Värmepaketet var en sån typisk grej som hissades trots Kåre hade gjort klart redan för veckor sedan att den rost-grå lådan under instrumentpanelen INTE skulle lackas om. Han var otroligt bestämd på den punkten.
Men jag var inte lika säker eftersom jag bland annat lyckats sälja in att vi ska fixa inredningen mer än bara manuellt med nål och tråd. Hur skulle då den solkiga plåtlådan då se ut mot exempelvis nya kickpaneler och golvmatta?
Nu var det nog mest den fina gamla dekalen på värmepaketet som oroade Kåre på ett anmärkningsvärt sätt och han tjatade om lim varenda gång han var in under brädan eftersom klisterlappen fladdrade i vinden.
Egentligen förvånade det mig inte ett dugg, men ändå. Dagen efter att Kåre plockat loss värmepaketet för mekanisk fix och provtryckning kom han till min verkstad med en större del från värmepaketets skal nylackerat. Dessutom meddelade han ivrigt att en lokal reklamfirma hade skannat dekalen för att printa ut en ny.
Det känns lite som det var räddningen av dekalen som var det primära och lackeringen liksom bara följde med av farten. Jag går också igång på det patinerade, slitna och eventuella historier bakom. Men jag har väldigt svårt för när det är direkt trasigt, hål eller allmänt uselt skick utan att man ens har försökt att få det se bättre ut.
Jag kan gå loss deluxe på en hantverksmässig lagning där man utan tvekan ser att det funnits en seriös tanke på att försöka få reparationen se så bra ut som det bara går.
Ta exempelvis en nitad plåtbit över ett rosthål. Är den snyggt tillskuren med filade kanter och nitar på rad med samma avstånd så får den gärna stanna. Är det däremot taffligt gjort med gas eller pinne och inte ens slipad svets så vill jag bara ersätta, ta bort och göra det bättre.
Kåre och jag har givetvis våra diskussioner om hur, vad och varför. Vi förenas oftast i samförstånd även om ambitionsnivån höjs allteftersom vi fixar, lagar och renoverar till alla delar som sedan även får ny färg. Det blir så jävla bra rent utsagt. På det är vi rörande överens.
Vi har nu äntligen fått leverans av handbromswires så nu glömmer vi orsaken till dröjsmål och orsak. Micke Morris får montera dessa så nu vart det äntligen 1-0 till oss på bromseriet för nu har vi en fungerande handbroms, hurra! Vi drar lott om vem som får skjuta på och nöjet att få sitta på chassiet och åka.
Annars har vi kört en hel del puts, slip å lack på varsitt håll. Ja egentligen är det väl mest Kåre som har putsandet som någon slags tvångstanke och släpar iväg stort som smått från Gamlingen till sitt eget garage. Jag tycker det är skönt att han vill putsa. För jag gillar inte alls att hålla på å gno. Men jag tycker om när det är blankt, rent och snyggt, tro för all del inget annat.
Jag uppskattar därför mycket alla prylarna han fixar till. De blir himla fina och det är ju barnsligt kul att få montera nyfixade saker.
Även en komplett packningssats är nyss levererad så att motorn kan börja sättas ihop. Nu behöver vi bara få träff på färgkoden till motorn och önskar att kopplingen kommer som en blixt över Atlanten så vi kan få lyfta i motorn i chassit och kanske provstarta fast… Den måste bara putsats till lite först, Kåååååre?
Kåre får alltså väldigt gärna nörda loss över en huvkråka eller rätt dekal på luftburken och det gör han ju också. Jag tror mixen mellan oss och tankarna vi har över Gamlingen och Plan 53 kommer att bli riktigt, riktigt bra.
41 dagar kvar…
Text och Foto Lars "Julle" Olofsson
Foto Kåre Torfjäll
Relaterade bildspel
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.