Äntligen dags för bröllop mellan kaross och ram! Men nästa helg är det Wenngarn, de oceaner tid Julle och Kåre tidigare tyckte att de hade är nu knappt en vattenpöl.
Nu är det slutspurt – eller vadå spurt? Det är ett sinnessjukt demontempo där vi stormar fram med precis allting samtidigt.
Men på något märkligt sätt trots stress och forcerandet så hamnar allt det som ska dit på sina platser och det gör det utan fusk med borttappade brickor, millimetersskruvar i tumgängor och allt sånt där skit som jag så många gånger träffar på när jag jobbar med klassiska bilar.
Även om det är brådis och vi jobbar mot klockan så vill både Kåre och jag det ska göras riktigt. Det ska sitta ihop som det gjordes 1953 och låt gå för att det är gamla grejor men vi genar inte.
Vi tänker lika, det har visat sig på mer än ett sätt och Kåre blir precis som jag mäkta irriterad om en pryl exempelvis sitter ihop med två olika storlekar på skruv. En M10-bricka under en M8-skruv till exempel.
Just detta förhållningssätt drar tid, tid som vi egentligen inte har och letandet efter "rätt skruv" kan ibland ta sig smått absurda former. Gamlingen var ju rätt isär när vi hämtade den och flaket på Unimogen blev ju fullt av lösa delar.
I min verkstad pågår ständigt flera större biljobb. Dels så har jag ett antal egna hobbybilar, dels är det även en strid ström av kunders klassiker. Det innebär en smått kaosartad ordning hela tiden på en liten yta.
Mitt i det drar vi alltså på oss ett USA-lik som vi dessutom ska sätta seriös fart på, på 71 dagar! Alla lösa delar behövde komma in under tak så dessa hamnade i vedboden. Ram och kaross fick åka jojo ut och in genom portarna och lådor, burkar med skruv flyttas runt allt eftersom innehållen minskar.
– Jamen här är ju den här! utbrister Kåre. Nästa gång har jag hittat prylen vi snudd på sökt worldwide. Bara nu sist var det två smala plåtlistbitar som skulle hålla dörröppningarnas vindtätning. Det var ingen kärnfysik direkt men så mycket bättre om vi haft dessa istället för att behöva tillverka.
Rätt var det vra så bara fanns de, vem som hittade dem vet jag inte men givetvis var det nu ett problem mindre – även om rosten tagit den sista decimetern av plåtlisten.
Förresten – det saknade innertaket har anlänt! "Plötsligt händer det" för när det gäller Postnord är det som jag skrev sist ett direkt lotteri på om leveransen kommer eller inte.
Att köpa en bil i lådor kan alltså vara rätt spännande, framför allt om det var nästan 40 år sedan det togs isär. Lådor med skruv och småsaker ersätts lätt med andra och pusslet blir svårare och svårare ju längre tiden går. Vi har ett antal delar som ingen kan säga vart eller till vad de hör.
Kåre och jag jobbar mycket med olika delar på skilda håll och sammanfogar sedan våra göromål i verkstan. Tempot är som sagt rätt skruvat nu och på fredagen siktade jag in min personliga agenda på avgasrör och elsystem.
När det gäller avgas så fanns grenröret, sedan var det helt tomt vilket i och för sig inte var någon nackdel utan det var bara att plocka ut lasset med krökar och rör. Lätta att skapa dessutom när man slipper ligga under bilen.
Jag gillar inte fula skarvar utan puts. Jämna och snygga svetsar vill jag ha, dessutom lägger jag stor omsorg på upphängningar. Det ska funka i många år och mil.
Kåre, Hasse, Magnus R och Henric dök upp frampå eftermiddagen och tanken väcktes att vi skulle lyfta på karossen under kvällen.
Som under hela Plan 53 går det mesta på impuls, idéer föds allt eftersom. Även om vi har en slags röd tråd så kommer vi på saker efter vägen och bland annat instrumentpanelen var en typiskt sådan sak.
Den skulle vi först inte lacka utan ha som den var. Men det tog inte ens en kväll att tömma den på innehåll. Resten är som man brukar säga historia och innan vi kunde snurra karossen rätt och lyfta på ramen så skulle bland annat brädan ihop, elsystemet ska tillbaka och massa andra saker.
Kåre, Henric och Magnus började jobba med inkromet i den upp-å-ner vända kupén. Hasse ordnade ett antal kompletteringar på motor och chassi medan jag började gräva ner mig i elhärvan.
Vi stod och stampade lite då allt plötsligt hängde på att inte elsystemet var klart. Det visade sig att det var svårt att få en hundraprocentig funktion på ljusomkopplaren som vi fått från en donatorbil. Vår egen var brutalt bortklippt och frustrationen steg.
Jag plockade isär brytaren totalt med fjädrar, kulor och varenda lite pryl för att kunna rengöra och få bort oxid men fortfarande med samma lönlösa resultat.
Till slut så brann jag på hela helvetet... Fyllde upp ultraljudstvätten med en hel dunk WD-40 och körde brytarjävelen i tvätten i drygt en timme. Seså, lugn och fin, och nu blev det bättre funkis på skiten. MORR!
Klockan var närmare tre på natten när jag larmade på och släckte och då återstod bara att linda och montera in trådarna under instrumentbrädan.
Lördag startade vi med gofika. Henric hade med sig sin lilla Rut som glatt hjälpte till att mumsa kakor.
På ett mycket bättre humör (förbannade brytarjä...el) så kunde jag linda klart elhärvan och succé, den funkade vid testen på verkstadsbänken! Sedan vaar det bara att montera in allt i bilen. Därefter blev det gofika...
Jodå, alldeles sant! Lasse Linken Lidqvist ursäktade sitt nyfikna besök med en muta bestående av en smörgåstårta. Sådant gillas och kan accepteras när man kommer utan att vara arbetsklädd. Min dotter Moa var inte heller sen att nappa på erbjudandet om gofika.
Magnus M dök upp under eftermiddagen och under tiden jag gjorde klart det sista med elen så fortsatte de med kompletteringarna av chassit och motorn.
Spänningen stiger, vi ska alltså lossa karossen från snurran och sätta ner den på ramen. Jag tar en sista bild på det utrullade chassit. Nästa helg är det Wenngarn, de oceaner tid vi tidigare tyckte vi hade är nu knappt en vattenpöl.
7 dagar kvar…
Text och Foto Lars "Julle" Olofsson
Foto Kåre Torfjäll
Men på något märkligt sätt trots stress och forcerandet så hamnar allt det som ska dit på sina platser och det gör det utan fusk med borttappade brickor, millimetersskruvar i tumgängor och allt sånt där skit som jag så många gånger träffar på när jag jobbar med klassiska bilar.
Även om det är brådis och vi jobbar mot klockan så vill både Kåre och jag det ska göras riktigt. Det ska sitta ihop som det gjordes 1953 och låt gå för att det är gamla grejor men vi genar inte.
Vi tänker lika, det har visat sig på mer än ett sätt och Kåre blir precis som jag mäkta irriterad om en pryl exempelvis sitter ihop med två olika storlekar på skruv. En M10-bricka under en M8-skruv till exempel.
Just detta förhållningssätt drar tid, tid som vi egentligen inte har och letandet efter "rätt skruv" kan ibland ta sig smått absurda former. Gamlingen var ju rätt isär när vi hämtade den och flaket på Unimogen blev ju fullt av lösa delar.
I min verkstad pågår ständigt flera större biljobb. Dels så har jag ett antal egna hobbybilar, dels är det även en strid ström av kunders klassiker. Det innebär en smått kaosartad ordning hela tiden på en liten yta.
Mitt i det drar vi alltså på oss ett USA-lik som vi dessutom ska sätta seriös fart på, på 71 dagar! Alla lösa delar behövde komma in under tak så dessa hamnade i vedboden. Ram och kaross fick åka jojo ut och in genom portarna och lådor, burkar med skruv flyttas runt allt eftersom innehållen minskar.
– Jamen här är ju den här! utbrister Kåre. Nästa gång har jag hittat prylen vi snudd på sökt worldwide. Bara nu sist var det två smala plåtlistbitar som skulle hålla dörröppningarnas vindtätning. Det var ingen kärnfysik direkt men så mycket bättre om vi haft dessa istället för att behöva tillverka.
Rätt var det vra så bara fanns de, vem som hittade dem vet jag inte men givetvis var det nu ett problem mindre – även om rosten tagit den sista decimetern av plåtlisten.
Förresten – det saknade innertaket har anlänt! "Plötsligt händer det" för när det gäller Postnord är det som jag skrev sist ett direkt lotteri på om leveransen kommer eller inte.
Att köpa en bil i lådor kan alltså vara rätt spännande, framför allt om det var nästan 40 år sedan det togs isär. Lådor med skruv och småsaker ersätts lätt med andra och pusslet blir svårare och svårare ju längre tiden går. Vi har ett antal delar som ingen kan säga vart eller till vad de hör.
Kåre och jag jobbar mycket med olika delar på skilda håll och sammanfogar sedan våra göromål i verkstan. Tempot är som sagt rätt skruvat nu och på fredagen siktade jag in min personliga agenda på avgasrör och elsystem.
När det gäller avgas så fanns grenröret, sedan var det helt tomt vilket i och för sig inte var någon nackdel utan det var bara att plocka ut lasset med krökar och rör. Lätta att skapa dessutom när man slipper ligga under bilen.
Jag gillar inte fula skarvar utan puts. Jämna och snygga svetsar vill jag ha, dessutom lägger jag stor omsorg på upphängningar. Det ska funka i många år och mil.
Kåre, Hasse, Magnus R och Henric dök upp frampå eftermiddagen och tanken väcktes att vi skulle lyfta på karossen under kvällen.
Som under hela Plan 53 går det mesta på impuls, idéer föds allt eftersom. Även om vi har en slags röd tråd så kommer vi på saker efter vägen och bland annat instrumentpanelen var en typiskt sådan sak.
Den skulle vi först inte lacka utan ha som den var. Men det tog inte ens en kväll att tömma den på innehåll. Resten är som man brukar säga historia och innan vi kunde snurra karossen rätt och lyfta på ramen så skulle bland annat brädan ihop, elsystemet ska tillbaka och massa andra saker.
Kåre, Henric och Magnus började jobba med inkromet i den upp-å-ner vända kupén. Hasse ordnade ett antal kompletteringar på motor och chassi medan jag började gräva ner mig i elhärvan.
Vi stod och stampade lite då allt plötsligt hängde på att inte elsystemet var klart. Det visade sig att det var svårt att få en hundraprocentig funktion på ljusomkopplaren som vi fått från en donatorbil. Vår egen var brutalt bortklippt och frustrationen steg.
Jag plockade isär brytaren totalt med fjädrar, kulor och varenda lite pryl för att kunna rengöra och få bort oxid men fortfarande med samma lönlösa resultat.
Till slut så brann jag på hela helvetet... Fyllde upp ultraljudstvätten med en hel dunk WD-40 och körde brytarjävelen i tvätten i drygt en timme. Seså, lugn och fin, och nu blev det bättre funkis på skiten. MORR!
Klockan var närmare tre på natten när jag larmade på och släckte och då återstod bara att linda och montera in trådarna under instrumentbrädan.
Lördag startade vi med gofika. Henric hade med sig sin lilla Rut som glatt hjälpte till att mumsa kakor.
På ett mycket bättre humör (förbannade brytarjä...el) så kunde jag linda klart elhärvan och succé, den funkade vid testen på verkstadsbänken! Sedan vaar det bara att montera in allt i bilen. Därefter blev det gofika...
Jodå, alldeles sant! Lasse Linken Lidqvist ursäktade sitt nyfikna besök med en muta bestående av en smörgåstårta. Sådant gillas och kan accepteras när man kommer utan att vara arbetsklädd. Min dotter Moa var inte heller sen att nappa på erbjudandet om gofika.
Magnus M dök upp under eftermiddagen och under tiden jag gjorde klart det sista med elen så fortsatte de med kompletteringarna av chassit och motorn.
Spänningen stiger, vi ska alltså lossa karossen från snurran och sätta ner den på ramen. Jag tar en sista bild på det utrullade chassit. Nästa helg är det Wenngarn, de oceaner tid vi tidigare tyckte vi hade är nu knappt en vattenpöl.
7 dagar kvar…
Text och Foto Lars "Julle" Olofsson
Foto Kåre Torfjäll
Relaterade bildspel
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.