Julle Olofsson och Kåre Torfjäll har fått korn på en Chevrolet från 1953 som stått ute i naturen sen 1970-talet. Plan 53 går ut på att få ihop bilen och köra den för egen maskin till Klassikers höstträff på Wenngarn. Det är 71 dagar tills dess, skall dom klara det?
Det var en vanlig eftermiddag som många andra när allt går på rutin förutom att jag och Kåre Torfjäll på impuls bestämt vi skulle kontrollera lite 20-tals bilplåt i en slänt 4-mil bort.
Vi kände bägge två att det behövdes ett litet skogsvraksevent. Lite skogsvraksfyndarkelogi för trots jag varit dit förut, hade bestämt för mig att bland annat en torped från en Nash 1929, skärmar, någon front så frestade okunskaperna vad som egentligen fanns där.
Vi kammade noll! Skrotet var hämtad dryga året innan av en annan känd Östersundsprofil i skrotsamlarkretsar. Det kändes som flera gånger tidigare att vi förlorat i en tävling som egentligen inte fanns. Men kapplöpningen över tidigare kastat skrot har med ratroddar och patinatänk ibland tagit rent av absurda former ivrigt påhejade av doldisar bakom dataskärmar som skriver "rädda" eller "jag tar den" med snabba digitala bokstäver.
Bedrövat gjorde jag och Kåre ett till uppsök eller rättare sagt försök till uppsök fast vi egentligen redan visste att det var lönlöst. Ska sanningen fram hittade vi inte ens ladan där det 20 år tidigare stått ett hopkurat vrak intill den ena skyddande långväggen.
Det var tyst i bilen tillbaka mot Ås och jag petade till volymratten på bilstereon där till och med den kommersiella radion gjorde sitt bästa att sänka humöret med tramsig radioreklam.
Det kändes som vi bägge behövde en rejäl boost – frågan var bara vart hittar vi den? Kåre som ofta nästan är på gränsen till överentusiasmerad hittade snabbt tillbaka till sin form:
"Har du träffat Uno?... vi svänger in till honom han bor ju bara här framme"
Själv hade jag ingen aning men varför inte, impulsiva möten med okända brukar kunna bli bra.
Uno Karlsson visade sig vara en trevlig man i sina +70 och var inte sen att komma ut och prata:
"Jaså ni vill se på Chevan, den har jag ju nyss dragit fram för att annonsera ut..."
Luften blev tunn, det var som om både jag och Kåre samtidigt tänkte att "tävlingen" är inte avgjord och vi är först för en gång skull.
Chevrolet -53:an hade stått på samma plats sedan 1979. Uno hade köpt den med trasig topp och därför plockat bort front och lyft ur motorn. Toppen var renoverad och tillbaka på motorn men bara dragen lite.
Rundvandringen på gården och söket i hus, lada och på den tidigare höskullen gav alla saknade delar.
"Jag tog ut nya skyltar och en nyckel men de har jag inne hittat, ligger nog i ett skåp inne" menade Uno lite fundersamt.
Själv kände jag bara ett stort behov av att få börja sätta ihop. Kåre fingrade förtjust på en kromlist och vi behövde inte granska den gamla Chevan speciellt mycket. Vi insåg båda att under damm och smuts så var skicket mer än räddningsbart, vi var nog redan "förlorade"....
71 dagar kvar...
Vi kände bägge två att det behövdes ett litet skogsvraksevent. Lite skogsvraksfyndarkelogi för trots jag varit dit förut, hade bestämt för mig att bland annat en torped från en Nash 1929, skärmar, någon front så frestade okunskaperna vad som egentligen fanns där.
Vi kammade noll! Skrotet var hämtad dryga året innan av en annan känd Östersundsprofil i skrotsamlarkretsar. Det kändes som flera gånger tidigare att vi förlorat i en tävling som egentligen inte fanns. Men kapplöpningen över tidigare kastat skrot har med ratroddar och patinatänk ibland tagit rent av absurda former ivrigt påhejade av doldisar bakom dataskärmar som skriver "rädda" eller "jag tar den" med snabba digitala bokstäver.
Bedrövat gjorde jag och Kåre ett till uppsök eller rättare sagt försök till uppsök fast vi egentligen redan visste att det var lönlöst. Ska sanningen fram hittade vi inte ens ladan där det 20 år tidigare stått ett hopkurat vrak intill den ena skyddande långväggen.
Det var tyst i bilen tillbaka mot Ås och jag petade till volymratten på bilstereon där till och med den kommersiella radion gjorde sitt bästa att sänka humöret med tramsig radioreklam.
Det kändes som vi bägge behövde en rejäl boost – frågan var bara vart hittar vi den? Kåre som ofta nästan är på gränsen till överentusiasmerad hittade snabbt tillbaka till sin form:
"Har du träffat Uno?... vi svänger in till honom han bor ju bara här framme"
Själv hade jag ingen aning men varför inte, impulsiva möten med okända brukar kunna bli bra.
Uno Karlsson visade sig vara en trevlig man i sina +70 och var inte sen att komma ut och prata:
"Jaså ni vill se på Chevan, den har jag ju nyss dragit fram för att annonsera ut..."
Luften blev tunn, det var som om både jag och Kåre samtidigt tänkte att "tävlingen" är inte avgjord och vi är först för en gång skull.
Chevrolet -53:an hade stått på samma plats sedan 1979. Uno hade köpt den med trasig topp och därför plockat bort front och lyft ur motorn. Toppen var renoverad och tillbaka på motorn men bara dragen lite.
Rundvandringen på gården och söket i hus, lada och på den tidigare höskullen gav alla saknade delar.
"Jag tog ut nya skyltar och en nyckel men de har jag inne hittat, ligger nog i ett skåp inne" menade Uno lite fundersamt.
Själv kände jag bara ett stort behov av att få börja sätta ihop. Kåre fingrade förtjust på en kromlist och vi behövde inte granska den gamla Chevan speciellt mycket. Vi insåg båda att under damm och smuts så var skicket mer än räddningsbart, vi var nog redan "förlorade"....
71 dagar kvar...
Text och foto Lars "Julle" Olofsson
Foto Kåre Torfjäll
Sedan 1981 har Chevrolet 53´an stått bakom ett uthus och under alla år har flera försökt att köpa.
Uno Karlsson köpte 53´an tidigt 80-tal med trasig topp. Han plockade av fronten och lyfte ur motorn
Uno var inte alls omöjlig på tanken att sälja, tvärtom. Han hade dragit fram bilen för att annonsera ut den.
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.