Plan Farfar del 3: Karosshämtning

Epa blir Farfar

Tankarna hade börjat snurra redan vid första utförandet över att det varit fel att lackera. Sakta hade jag insett patinan och känslan i det gamla gått förlorad och inte skulle gå återskapa. Samtidigt var inte det otroligt slitna skicket och skavda utseendet som helhet något som tilltalade mig.

Chassi och ram ville jag ha ordning på, där fanns inga frågetecken. Utsidan fick däremot gärna se använd och brukad ut. Det stuket låg fortfarande lite i sin linda 2007 men är ju rätt etablerat idag. Tänker bara på hur hyllat det vi gjort med Plan 53 blivit. Problemet är ju bara att det inte var så mycket utsida eller kaross på Epan. Enkelt sagt så är det ju bara en torped och den var ju nu också lackad.

Stod liksom i ett vägskäl och jag gjorde ett litet överslag på hur man skulle kunna få chassit mer användarvänligt med bland annat andra hjul. Kanske en bättre lämpad bakaxel och hur mycket jobb det skulle vara att exempelvis bygga en hytt? Om jag förlängde ramen och monterade en vettigare bakaxel så skulle ju det innebära jag plötsligt hade ett sorts leveranschassi som skulle kunna byggas till pickup eller exempelvis en delivery.

Med skjutmåttet konstaterade jag framspindlarna rätt enkelt kunde svarvas om så ett komplett nav med bromsskiva från Volvo 240 skulle passa. Den kraftigaste bakaxeln från en 245:a fanns även i lager samt passande huvudbromscylinder.

Någonstans i den här vevan blev jag även med en gammal släpvagn från 50-talet. Det var grannen som hade liket stående och min tanke var att bygga om underredet till en liten Jeepvagn att hänga efter min Willys Cj-3. Vagnens trävirke var ruttet men jag noterade att det satt fina smidda lämlås och andra järnbeslag som skulle kunna bli perfekta på en äldre flatbed pickup.

Fröet var alltså redan sått. Jag hade bara inte själv fattat det men dessa konstateranden räckte det mer än väl för att bestämma att Epan skulle byggas tillbaka mot sitt ursprung. Frågan var bara hur jag skulle lösa detta med den amputerade ramen. Bygga en helt ny bakre del var givetvis ett alternativ. Men jag ville ju helst ha ett gammalt stuk med nitar och pressningar.

En strängt skriven Blocketannons där jag i detalj endast erbjöd byte på bland annat original hjul med mera mot en Dodge 1928 bakre ramdel och eventuella karossdelar skulle kanske kunna ge resultat. Jag sockrade annonsen med erbjudande om att personligen leverera och hämta från Ystad till Kalix, Östersund ligger ju liksom mitt emellan.

Det gick ett par tre veckor innan jag fick en förfrågan på hjulen från Boden. Killen som ringde hade förstått innebörden av min annons och var helt införstådd att jag inte tänkte sälja hjulen som han så gärna villa ha utan det var ett byte som gällde. Men han fortsatte och berättade han visste om en dålig Dodge 1928 med ram i Harads ytterligare fem mil norrut om Boden.

– Ordnar du en trippelaffär så kommer jag upp och du får hjulen menade jag enkelt och så blev det. Jag frågade min fru Berit om hon var sugen på att följa med på lite bil-äventyr till helgen och en tidig lördag morgon rullade vi norrut med påhakad släpvagn.

Det är 65 mil enkel från Östersund till Harads ovanför Boden som kan ses som en mindre sträcka för en norrlänning. Jo, jag skrattar av minnet men jag bara älskar såna här galenskapsresor och Berit har blivit rätt härdad på allt tok jag hittar på.

Vi rullade in i Boden på eftermiddagen för leverans av hjul och efter en glass och spaning på studentparaden med veteranbilar som killen med hjulen deltog i körde vi vidare till Harads där jag fiskat fram en hjullastare med vilken den gamla Dodgen kunde lyftas på.

Kaffekoppen klockan 02.00 på hemväg i Norrlands inland med en midnattssol strax ovanför horisonten gav ny kraft och stunden där vi parkerat nere vid en älv var lite av magisk trots en trillion mygg. Men det gjorde detsamma för nu fanns det ett ämne på flaket som själv skulle få ett flak. Projektet bygga 20-tals pickup var därmed inofficiellt sjösatt!

 

Bild och text Lars "Julle" Olofsson