Flera har blivit förvånade över Farfarprojeket och att jag hellre lägger massor av energi på ett halvgalet totalobjekt än att göra färdigt mitt andra rodprojekt, en Ford -32:a som står tre meter längre in i verkstan helt orört sedan mer än ett år tillbaka.
Jodå, jag kan förstå funderingarna eftersom -32:an är ett så mycket enklare bygge, nåja! Allt är relativt. Men den är så mycket mer färdig, låt gå för att det just nu är i kartongform. Fordprojektet handlar om att sätta ihop en helt nyproducerad svenskpressad -32:a roadsterkaross i plåt på en förstärkt och redan klar ram. Jag har det mesta nytt i fråga om kompletta axlar med bromsar med mera liggande – och det är alltså bara ösa timmar.
Ändå står jag och löser konstiga problem, grejar och konstruerar om delar som inte passar, delar som inte finns eller reparerar slitet, slängt och dängt. Visst är det bra knäppt? Svaret ligger kanske just där. Jag finner det så oerhört mer stimulerande att grotta ner sig i gamla, krångliga saker. Att försöka lista ut hur det sett ut, suttit ihop eller hur det har fungerat. Och hur man ska få det att fungera på igen – kanske på ett helt nytt sätt!
Ju krångligare och mer utmanande desto bättre och när jag sedan löser problemet med reparation eller nytillverkning och får funktion så är den mentala belöningen snudd på en drog – man vill bara mer och mer.
På -32:an är det ”bara” att hämta en del eller kartong från lagret och montera. Visst, mycket kräver bearbetning och tillpassning. Även om jag har en helt egen idé om hur -32:an ska bli, så finns det ändå lite av ett ”facit” när det gäller dessa bilar. Utöver originalbitar så finns alla delar utan undantag i nyproduktion. Det är bara peka, bocka av listor och dra betalkortet.
Till Dodgen finns ingenting. Och om jag mot förmodan hittar eller få tips så är den prylen precis lika dålig eller sämre än den jag mot förmodan har. Det är med andra ord en så mycket större utmaning än att bygga en "kartong-rod" Fan, hatar det uttrycket egentligen – men visst det har blivit lite så?
Det blir tyvärr mindre och mindre av the swedish way där man knallar runt på en skrot eller marknad och försöker hitta delar som eventuellt kan passa. Nope! Många av rodbyggarna i Sverige gör numer som jänkarna gjort i decennier. Beställer kartongvis med prylar – och sätter ihop.
Men det behöver absolut inte vara fel, det finns otroligt kompetenta byggare runt om i landet och många får till fantastiska roddar och jag bara älskar att se vilka kreativa lösningar en del lyckas få till. Även med ”bolt-on” prylar.
Jag har fortsatt med framvagnen på Farfar och nu känns det som upplopp i den änden. När jag släckte och larmade på sent ikväll så hade jag en färdig mall för övre stötdämparfäste.
Sedan ska jag försöka hitta en vettig lösning för styrlänken från styrsnäckan. Ett parallellstag ska till och så måste jag korta rattstången. Sen hjul för böfvelen ... jag måste ju ha några hjul att montera för jag har ju lovat Farfar få rulla in på Elmia.
Bygga bakvagn, lägga tak (nej, inte på kåken, på bilen), ordna några fler rosthål, säte för torrbryt (viktigt!) och tusen andra saker. Det är alltså precis som vanligt.
19 dagar kvar
Bild och text Lars "Julle" Olofsson
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.