Om fyrkantiga hål och kärleken till en vinkelslip

Min ena vinkelslip dog utan förvarning. Jag har två stycken. En grottastor som är helt utan precision men urstark och som mest används till traktor och grävskopor. Riktigt grovsmide.

Men nu var det här min lilla en hands-vinkelslip som lämnade in i ett plötsligt poff! Haveriet var såpass att en 20 Ampere huvudsäkring löste ut och ljusbågen som blev av tvärkortisen inne i motorn lämnade en elak bränd doft efter sig.

Vinkelslipar har jag annars ett lite speciellt och kärleksfullt förhållande till. Den är en av mina bästa vänner i verkstan och precis som med svetsen är jag otroligt handikappad utan den. En handvinkelslip används i princip till allt från att vässa pennor till att kapa i stål och ärligt blev jag förvånad när den kraschade så definitivt.

För mer än 15 år sedan avlivade jag minst en Bosch blå vinkelslip per år. Deras blåa serie ska vara för professionellt bruk och då man kan ju fundera på hur kassa deras gröna dito är? När jag nämnde detta för en säljare på en verktygsmässa sade han bara:

– Det är en sån här du ska! och langade upp en Metabo på disken.

Säljarens rekommendation var helt klart bra för min första Metabo användes i drygt 10 år utan några andra problem än ett par avbrott i anslutningssladden två tre gånger. De bara går och går har det bevisats och aldrig mer en blå Bosch.

För när jag sedan köpte en ny Metabo var det inte för att ersätta den gamla, den funkade och gör det fortfarande även om den numer är pensionerad. Nej, det var för det fanns en ny bättre modell med anti vibrationsnav och det var en jäkla skillnad i komfort, maskinen vibrerar inte alls med detta nav.

Nu minns jag det blev något knas med just den slipen efter ett par år. Men den byttes då ut utan diskussion mot en ny på reklamation/goodwill. Maskinen jag fick i utbyte har sedan snurrat utan problem i ett antal år trots nästan dygnslånga pass där jag ibland blivit tvingad att kyla ner den med hjälp av tryckluften för ens kunna hålla i den.

Misshandeln har alltså varit rigorös men nu var alltså sagan över och i irriterad panik kastade jag mig i bilen 16:30 för en rusch in till stan och handla en ny så det inte skulle bli produktionsstopp hela kvällen.

Vad jag framförallt tittar på när det gäller elverktyg är längden på sladden. Längden avgör nämligen ganska enkelt om tillverkaren satsat på kvalitet eller kostnadsbesparande åtgärder i absurdum.

Min nya Metabo har så när som på 20 centimeter hela FYRA meter lång sladd. Det känns mer än generöst och kan man annat än älska en sådan detalj. Som exempel kan jag nämna en ny Esab mig/mag svets som jag fick låna hem för test hade endast en 3 meters sladd. Sånt blir man ju bara förbannad på och på en 3-fas svets dessutom. 3-fas uttag sockras det inte direkt med i garage om ens i riktiga verkstäder och så ska man försöka dra med svetsen runt hela bilen.

Bra verktyg är annars halva jobbet och ibland kommer tankarna typ ”Hur fasen kunde jag klara mig utan den här prylen tidigare?” Just så blev det med den tryckluftsdrivna sticksågen som Verktygsboden i Borås levererade.

Jag har kikat på en sådan flera gånger men eftersom jag har en elektriskt så har inte behovet varit enormt. Men inför ett jobb med Plan 53 så var det bara tvunget, läs om det i en kommande 53-uppdatering.

I alla fall med den luftdrivna sågen följde det även med en filsats. Filarna såg väl kanske inte ut så mycket för världen. Inte hi-tech direkt utan mer för hobby typ modellplan och sådär. Men vilket vapen för göra runda hål fyrkantiga.

Veckan som gått har annars rullat på rätt bra men det har gått åt massor av tid på småpill som inte genererat resultat efter insatt tid som just ovan beskrivet runt till fyrkantigt. Men rättare sagt så gav det ett rackarns gott resultat. Tyvärr kanske så ger detta inte samma egoboost på samma sätt som när man monterar en bakaxel, skruvar fast en dörr eller annat storverk.

Det har varit massor av planering och framförallt funderingar som stjäl tid men jag vill ju det ska bli rätt. Hatar behöva göra om bara för man inte tänkte ett varv extra och det är väl även lite så det måste få vara ibland. Får det ta lite extra tid blir det i regel rätt bra när det väl är färdigt.

Ta bara en sådan sak som fälgarna som egentligen inte är de som ska sitta på i färdigt skick. Tänkte i min enfald bara skvätta på lite färg så de blev lite trevligare än bara svarta. Lite puts först bara med en duk och så på med färg, men vad gör stollen då?

Jodå... kamraten som har ett blästerskåp erbjöd sig att skjutsa detta till min verkstad, själv äger jag inget. Och visst! Då vart det ju plötsligt en löjligt enkel match att gnussa av fälgarna. Men vart hamnade ribban då? Jo visst, skyhögt över tankarna och planen jag hade från början.

Jag har fått bakaxeln på plats och börjat bygga ihop balk och ramverket för stötdämparna och kulan som ska bli uppe på flaket. Här är det verkligen en freeride då det inte finns några facit eller liknande konstruktioner att tjuvkika på annat än fullsize pickisar i USA.

Farfar blev sedan ställd åt sidan hela helgen för skön samvaro tillsammans med Kåre i verkstan och en riktig demonhobby på Plan 53. Mer om det i en annan uppdatering
 

 6 dagar kvar till Elmia!

Text & Foto Lars "Julle" Olofsson