Roadpacer – japanen från Australien

På sjutiotalet körde Mazda på bred front med rotationsmotorer (Mazda kallade den aldrig för Wankelmotor) som man ansåg vara framtidens drivkälla.

Den fanns till de flesta modeller - från sportiga Cosmo och RX-5 till vanliga familjebilar och pickupen Repu.

Men man hade ingen stor bil, ingen 'Executive' i stil med Nissan President och Toyota Century. 

För att komma in i den klassen vände sig Mazda till Holden som hade sin stora HK Premier. De kom att skeppas till Japan med tomma motorrum, för där skulle ju Mazda lyfta ner sin egen motor. 

Roadpacer AP hade premiär 1975 – AP stod för Anti-pollution. Mazda använde en variant av sin beprövade 13B-motor menad för USA och deras nya stränga utsläppskrav.

Mazda Roadpacer var en stor bil i den japanska trafikbilden, 485 cm lång och hela 188 cm bred. Den var också tung med nästan 1600 kg att släpa på.

Det senare visade sig vara ett problem, rotationsmotorns fördel är att den är kompakt, har få rörliga delar och därmed rätt lite vikt som slänger runt därinne i blocket. 

Den ger helt enkelt dåligt vridmoment. 138 Nm var rejält i underkant för en så stor bil. 

Vitsen med det hela var att med den ringa motorstorleken kunde den stora Roadpacern kvala in i en mycket lägre skatteklass än konkurrenterna. 

Den räknades som en 'mid-car' i storlek och skatteklass, med en motor som hamnade i en ännu lägre klass. Japanska fordonskatter är krångliga saker.

Det var den positiva sidan, plus en rejält tilltagen utrustningslista värdig en Executive. 

Prestanda och pris var horribla. Roadpacer kostade dubbelt så mycket som en Mazda Luce – och den var en drög. Efter en obeskrivligt långdragen accceleration kunde den komma upp i 160 km/h – och den drog 2,6 liter milen...

Den riktades mot högre statstjänstemän och företagsledare. Som kanske inte behövde ha för bråttom. 1975-77 gjordes dock runt 800 Roadpacers, de sista såldes så sent som 1979. Idag finns få bevarade.