På Skoklosterträffen dök det upp en ovanlig bil som de flesta nog aldrig sett eller hört talats om, Sveriges enda Rockne!
Och vad i hela fridens namn är en Rockne?
Jo, under slutet av tjugotalet och tidiga åren på trettiotalet uppstod en hel rad 'undermärken' i USA. Trenden hade gått mot större och förfinade vagnar under en hel del år. Det skulle inte hålla i längden, man måste erbjuda billigare bilar som kunde konkurrera i de lägre divisionerna med, det gällde få ut volymer.
För att inte göra avkall på prestigen så skapade man nya märken, budgetmärken. Bland de mer kända är Cadillacs La Salle som kom ut 1927. Plymouth och De Soto hos Chrysler var två kända märken som kom att förbli ett bra tag. Pontiac startades också som ett sådant alternativ av Oakland, och kom att överleva modermärket med råge. Men de flesta av de nya märkena blev ganska kortlivade. Reo kom med Wolverine, Marmon en Roosevelt, som gjordes något år, Oldsmobiles Viking likaså.
Studebaker hade också kommit in i matchen 1927 med Erskine, en Lillstudebaker som fick inköpta motorer från Continental. Den blev inte vad man hade hoppats på, och dråpslaget var att den blev dubbelt så dyr som den nya moderna A-Forden. Sista Erskinebilarna såldes 1930, men då hade man redan planerat för en ny bil. Den skulle vara sexcylindrig, robust och och till fördelaktigt pris.
Kruxet var dock att man hade ingen sådan bil alls på gång. Den kom lite oväntat genom Willys-Overland. Dom hade en konstruktion men stod inför konkurs och skulle inte klara av att producera den. Så hos Willys sade man till ingenjörerna i princip, gör vad ni vill. Det gjorde dom och vände sig till Studebaker med ritningarna.
Där hade man redan ett namn, för Studebakers president Albert Erskine hade erbjudit de på tiden legendariske fotbollscoachen Knute Rockne ett slags reklamjobb hos Studebaker.
Knute Rockne kom från Norge med sina föräldrar fem år gammal 1983. Han kom att bli en känd profil som tränare i amerikansk universitetsfotboll, och erbjöds 1928 att arbeta för Studebaker som PR-manager, och den nya bilen skulle bära hans namn. Och George Graham som också hoppat av det sjunkande Willysskeppet blev säljchef i det nya Rockne Motor Corperation.
Det började inte alls bra, första smällen kom innan bilarna ens börjat byggas. Knute Rockne omkom i en flygolycka i mars 1931.
Men Rockne motor Corp levde vidare och i december kom den nya bilen som bar Rocknes namn. Två modeller erbjöds, 65 baserad på Willys-Overlands design och den lite större 75 som byggde på Studebaker Six. Inför 1933 smalnade man av det till en enda modell som nu hette model 10.
Men nu stod hela Studebaker inför konkurs, så man flyttade Rockneproduktionen från Piquette Avenue i Detroit till Studebakers egna huvudfabrik i South Bend i April 1933. Till slut insåg man att man måste göra sig av med Rockne, och de sista bilarna tillverkades i juli 1933.
Osålda Rocknebilar monterades ner, och såldes som CKD, av någon anledning till Norge, Knute Rocknes fädernesland.
Jo, under slutet av tjugotalet och tidiga åren på trettiotalet uppstod en hel rad 'undermärken' i USA. Trenden hade gått mot större och förfinade vagnar under en hel del år. Det skulle inte hålla i längden, man måste erbjuda billigare bilar som kunde konkurrera i de lägre divisionerna med, det gällde få ut volymer.
För att inte göra avkall på prestigen så skapade man nya märken, budgetmärken. Bland de mer kända är Cadillacs La Salle som kom ut 1927. Plymouth och De Soto hos Chrysler var två kända märken som kom att förbli ett bra tag. Pontiac startades också som ett sådant alternativ av Oakland, och kom att överleva modermärket med råge. Men de flesta av de nya märkena blev ganska kortlivade. Reo kom med Wolverine, Marmon en Roosevelt, som gjordes något år, Oldsmobiles Viking likaså.
Studebaker hade också kommit in i matchen 1927 med Erskine, en Lillstudebaker som fick inköpta motorer från Continental. Den blev inte vad man hade hoppats på, och dråpslaget var att den blev dubbelt så dyr som den nya moderna A-Forden. Sista Erskinebilarna såldes 1930, men då hade man redan planerat för en ny bil. Den skulle vara sexcylindrig, robust och och till fördelaktigt pris.
Kruxet var dock att man hade ingen sådan bil alls på gång. Den kom lite oväntat genom Willys-Overland. Dom hade en konstruktion men stod inför konkurs och skulle inte klara av att producera den. Så hos Willys sade man till ingenjörerna i princip, gör vad ni vill. Det gjorde dom och vände sig till Studebaker med ritningarna.
Där hade man redan ett namn, för Studebakers president Albert Erskine hade erbjudit de på tiden legendariske fotbollscoachen Knute Rockne ett slags reklamjobb hos Studebaker.
Knute Rockne kom från Norge med sina föräldrar fem år gammal 1983. Han kom att bli en känd profil som tränare i amerikansk universitetsfotboll, och erbjöds 1928 att arbeta för Studebaker som PR-manager, och den nya bilen skulle bära hans namn. Och George Graham som också hoppat av det sjunkande Willysskeppet blev säljchef i det nya Rockne Motor Corperation.
Det började inte alls bra, första smällen kom innan bilarna ens börjat byggas. Knute Rockne omkom i en flygolycka i mars 1931.
Men Rockne motor Corp levde vidare och i december kom den nya bilen som bar Rocknes namn. Två modeller erbjöds, 65 baserad på Willys-Overlands design och den lite större 75 som byggde på Studebaker Six. Inför 1933 smalnade man av det till en enda modell som nu hette model 10.
Men nu stod hela Studebaker inför konkurs, så man flyttade Rockneproduktionen från Piquette Avenue i Detroit till Studebakers egna huvudfabrik i South Bend i April 1933. Till slut insåg man att man måste göra sig av med Rockne, och de sista bilarna tillverkades i juli 1933.
Osålda Rocknebilar monterades ner, och såldes som CKD, av någon anledning till Norge, Knute Rocknes fädernesland.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.