Bild
Nästa artikel
Englandsresenär

Rover P6 – pigg 50-plussare!

Publicerad 27 mars 2014 (uppdaterad 27 mars 2014)
I Klassiker 3/2014 åker vi till England i en Rover 3500. Inte någon enda gång under resan önskade vi oss en modernare bil – det är svårt att förstå att konstruktionen är över 50 år gammal!
Rover 2000 var en sensation när den kom 1963. En helt ny bil i ett helt nytt segment. Den självbärande karossen var uppbyggd som ett helsvetsat skelett, ”inner monocoque”, där alla yttre karossplåtar, inklusive taket, var skruvade på bilen – inte olikt Citroën DS.
 
Andra påkostade lösningar var deDion-bakaxel, skivbromsar runt om, de bakre monterade inne vid bakaxeldifferentialen. Framvagnen, med ett avancerat länksystem och liggande skruvfjädrar vilande mot torpedväggen, var unik och gav gott om utrymme för motorn.
 
Vid tiden för utvecklingsstarten 1956 experimenterade Rover med gasturbinmotorer och man hade gott hopp om att den nya modellen skulle kunna förses med en sådan. De planerna tvingades man dock ge upp – och började istället fundera på en bred och låg boxermotor.
 
Till slut blev det en nyutvecklad fyra med enkel överliggande kamaxel, bilens kanske tristaste komponent, bullrig och ovillig att varva. Lite bättre blev det när TC-modellen med dubbla förgasare kom ett par år senare men det var inte förrän lättmetall-V8:an med Buick-gener hittade ner i motorutrymmet 1968 som det verkliga lyftet kom.
 
I sitt första utförande gav motorn 161 hk DIN i en bil som vägde 1,4 ton, det räckte för en toppfart på 185 km/h. 0–100 km/h klarades på 12 sekunder. Diskret men effektivt. I England var succén omedelbar och en helt ny kundgrupp hittade till märket. Även den brittiska polisen blev stamkunder.
 
Under de 14 år som P6-modellen byggdes lämnades karossen i stort sett oförändrad. 1971 genomfördes en mindre ”ansiktslyftning” med bland annat ny huv, svart plastgrill och annorlunda instrumentering. Totalt tillverkades drygt 327 000 exemplar, en enorm siffra för ett så litet företag som Rover.
 
Den vita Rovern köptes ny i juni 1969 hos Borensbergs Bilaktiebolag av ägarna till Charlottenborgs slott i Motala. I inbyte lämnades en Jaguar 3,4 1960. Rovern användes sedan sparsamt och aldrig på vintern. Mest cirkulerade den i trakterna kring parets andra slott Torreby i Munkedal. När Lars Edwardsson blev ägare nummer två hösten 2003 hade den bara gått 6 000 mil.
 
– Jag prutade inte det minsta på priset, säger Lars. Jag visste att jag antagligen aldrig skulle hitta en så fin Rover P6B igen.
 
Lars familj var till en början också entusiastisk men efter att ha åkt i bilen var de inte längre lika välvilligt inställda. Anledningen var den fräna doft som utvecklade sig i kupén efter en stunds körning.
 
Lars höll med, det stank verkligen i bilen, och han gjorde allt för att lösa problemet. Men inga knep hjälpte, vare sig långvarig vädring eller ättiksbehandling, total demontering av inredning eller byte av matta. Rovern blev därför stående under långa perioder – det var först när Lars rev ner instrumentpanelen och värmepaketet som mysteriet löstes. Mellan värme-elementen hade en mus någon gång byggt bo och senare funnit sin sista viloplats.
 
Nu luktar det som det ska i Rovern och Lars har adderat omkring 2 000 mil till den totala körsträckan. Inför Englandsresan fick bilen en rejäl service och nya däck. Den vita randen är Lars inte helt nöjd med men det gick inte att få tag i helsvarta däck i rätt dimension på så kort varsel.
 
– Jag gillar Rovern för att den är så enkel att leva med, säger Lars. Modern på vägen och lätthanterlig och samtidigt en riktig klassiker.

Relaterade bildspel

Ämnen i artikeln

Missa inget från Klassiker

Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.