Rover – turbinbilspionjärer!

År 1930 tog den 23-årige flygkadetten Frank Whittle patent på jetmotorn. Det här skulle revolutionera flyget trodde han. Flygvapnet höll inte med – de tyckte att det räckte med propellerplan.

Men helt förkastad blev inte idén, arbetet fortsatte men gick trögt. Brist på finansiering från krigsministeriet gjorde att det drog ut på tiden att få fram en pålitlig motor.

År 1939 var sakerna annorlunda. Tyskland hade fått upp ett jetplan (Heinkel He 178) i luften och nu blev det bråttom. Frank Whittles företag Power Jets var för litet, så man lastade över en stor del av utvecklingsarbetet på bilföretaget Rover istället. Och där arbetade man vidare på Whittles motorer under så stort hemlighetsmakeri att inte ens Frank Whittle kände till det!  

Röran blev total, för 1943 flög Gloster Meteor för första gången – med motorer från Rolls-Royce. 

Snabbt upptäckte man fördelarna, också de minsta jetmotorerna var vida överlägsna även de mest kraftfulla kolvmotorerna i prestanda.  Jetmotorn var framtiden.

Rover som varit med nästan från början började fundera på om motorn var framtiden i personbilar också. Inte hela blåslampan såklart, men själva turbindelen som gav kraften.

År 1950 visade man Jet-1, det var en Rover P4 som var ombyggd till speedster med en gasturbinmotor där bak. Det här var helt revolutionerande och uppmärksamheten blev enorm. 

Jet-1 fick åka på turné och provköras i hela Europa och USA. Det var ju en experimentbil, och sådan experimenterar man ju med. Jet-1 modifierades bit för bit och nya motorer provades ut. 

Den mättes upp till hela 240 km/h under en körning i Belgien 1952. Det var världsrekord för gasturbindrivna bilar – fast Jet-1 var ju den enda gasturbinbilen...
 

Så här såg Rovers gasturbinmotor ut, tekniken är rätt enkel. Det svåra är att få fram rätt legeringar och härdningsprocesser för att få delarna att hålla. Vid den här tiden hade man fått ganska bra koll på den biten också. 

Här har vi T2 - den inte fullt så kända kusinen till Jet-1. I stort sett en testmula byggd på en vanlig Rover P4 saloon men inte särskilt diskret.

Under 1956 kom T3 – en avancerad och innovativ bil inte bara på motorsidan. Den hade fyrhjulsdrift, skivbromsar, De Dion-bakaxel och glasfiberkaross. Att den är lite klumpig över akterdelen beror på att där sitter gasturbinen som var rätt skrymmande.

T3 var dock en rätt nätt bil, 380 cm på längden och 152 cm bred.  Motorn gav 110 hästkrafter och det gjorde T3 god för 0-100 km/h på 10,5 sekunder – rappt 1956!

Turbinmotorn hade en nackdel, den var väldigt törstig. På motorn till T3:an hade man arbetat med det och fått ner förbrukningen till bara 2 liter milen!

Sist i raden av turbinbilar från Rover var T4 som kom 1961. Det var ganska vågat, för här visade man ogenerat upp hur Rovers kommande P6 skulle se ut. 

Nu satt turbinen fram och den var framhjulsdriven. Effekt uppgavs till 140 hästkrafter och man hade en idé om sätta den i produktion. Men när det blev klart att den skulle kosta dubbelt så mycket som en vanlig Rover gav man upp de idéerna – och den kunde nog blivit en mardröm för verkstäderna. 

Men man avslutade inte turbinexperimenten helt, det fanns en pengapåse som hägrade... Franska Automobile club de l'Ouest hade utfäst en belöning för den första turbindrivna bilen som fullföljde Le Mans 24-timmarslopp.

Det här kunde ju inte Rover motstå så tillsammans med BRM tog man fram en ren racerbil. Den baserades på ett kraschat (!) chassi,och Rover utveckade en ny motor med två turbiner. Den ena drev kompressorn och den andra en utgående axel.

Effekten låg bara på 125 hästkrafter, men den gav hela 360 newtonmeter i vrid - vid 63 500 rpm!

Till 1963 års 24-timmars på Le Mans kom den här skapelsen. Den fick nummer 00 då den kördes utom tävlan. Förarna var Graham Hill och Ritche Ginther – den sistnämnde var han som hade kraschat bilen den baserades på.

Hur gick det då? Jodå, hade de tävlat på allvar hade Hill/Ginther tagit en sjundeplats! Men automobilkubbens pris var i hamn.

1964 kom man inte till Le Mans, nu var man i färd med bygga ny kaross och förbättra motorn ytterligare.

Men 1965 var man på startlinjen igen, och nu såg bilen ut så här – som en modern racerbil. William Towns svarade för designen. 

Hur klassade man in turbinbilen i reglerna då? Efter en del dividerade så placerades den i 2-litersklassen.

Den här gången kördes bilen av Graham Hill och Jackie Stewart och det gick det både bra och dåligt. Ganska tidigt skadades ett turbinblad med risk för överhettning som följd. Några timmar senare small det rejält när bladet lossnade!

Men bilen var fortfarande körbar och i mål tog man sig på en tiondeplats i sin klass.