Rovers försvunna P

1934-36 var det P1 som byttes till P2 åren 1936-48, och en lätt modifierad av denna fanns enbart 1948-49 udner namnet P3. P4 var en helt ny modellserie som presenterades 1949, en modern bil som bröt helt med de föregående konservativa modellerna. De första åren hade dom dessutom en tredje lampa mitt i grillen men den försvann 1952. P4 byggdes ända fram till 1964. 1958 kändes P4 lite ålderdomlig och då presenterades den radikalt modernare P5 vid sidan av. P5 kom att tillverkas fram till 1973 men redan 1963 var det dags för den ännu mer moderna P6 serien. som blev Rovers mest framgångsrika modell någonsin över 322000 byggdes fram till 1977. Samtidigt med P6 arbetade man på en P7-modell som komplement till P6:an. Ett par prototyper byggdes som testmulor med P6 karosseri med lite förändringar, inan projektet lades ned. Så långt nådde inte nästa förslag, P8, som var tänkt att bli Englands Mercedesdödare. Ett par fullskalemodeller var allt som togs fram, arbetet pågick mellan 1964-1968 innan man upphörde med det projektet. Samtidigt började man arbeta på en avancerad sportbil med mittmotor, P9 som kom att byggas i ett fungerande exemplar men betecknades då P6BS Samtidigt tog Michelotti fram ett förslag till en Rover P10, som alternativt skulle kunna bli en ny topmodell för Triumph, men det blev inget av det heller, iallafall inte i England, men däremot realiserades den i stora drag i Australien några år senare där den blev grunden för den föga framgångsrika Leyland P76. Efter P6 gick man dock helt ifrån P-designationerna då nästa generation Rovers hette SD1 som presenterades 1976 men dess kontroversiella design föll inte köparna i smaken. Dettavar inte det enda som låg den i fatet, kvalitén ansågs milt sagt halvdan också. Så nu låg Rovers räddning i nånting man antagligen inte hade tänkt sig från början, på 80-talet började man klistra klisterlappar på importerade Hondabilar istället.