Smältvatten är gott att dricka men inte riktigt lika fint att bada i.
Vid 0900 dammar det till på grusvägen där vi parkerat och ut ur turistbussen väller kamerapreparerade italienare med något djuriskt i blicken, alla fast beslutna att hinna först med att smälla av slutaren på det motiv vi haft som bakgrundsbild för natten. Kvar i bussen sitter en uppenbart åldrande busschaufför som förmodligen inte sett morgonkaffe på flera dagar – och alla vet vad det gör med en människa. Tappert värker han fram ett servicemind-leende och han är Sven-E från Pistvakt personifierad.
Das italianos hejdas i sin iver av tre röda, till synes förvånansvärt fina gamla Saabar. Vi känner avstämt att ”akta lacken för h-vete” och sätter vårt eget morgonkaffe i vrångstrupen. Busschauffören kikar trånande på den lilla mängd i koppen vi lämnar därhän, för att ägna lite vaksamhet åt våra fordon. Jag försöker att göra en uppdatering, men det ges ingen ro. Tompa lyckas hur som helst, fäktande mot turisterna som vore de närgångna myggor, att skifta hjul fram/bak. Kurvtagning i hastighet nöter.
Vidare dundrar vi i ett förvånansvärt bra väder och solen tar hårt på hög höjd. Ett vattendrag siktas – biltvätt, kroppstvätt! Smältvatten är gott att dricka men inte riktigt lika fint att bada i. Någonstans mellan tre grader varmt och döden, har vi fastslagit. Man känner sig frisk och levande, och kall.
Sognefjellet, Jotunheimen och Galdhöpiggen är precis lika mäktigt som vi hoppats. Storleken på allting kan inte våra kameror återge. Allt eftersom vi rullar utför snirkliga fjällautostrador porlar fjällforsarna i ett samstämmigt mönster under, över och bredvid oss. Färgen älven bär får vi söka långt och djupt efter i vår inre färgkodsdatabas. Jo men visst – där har vi den sörru! Eucalyptusgrön, nummer 235.
Nedför höjderna går det fort, riktigt fort. Vik hädan med er husbil, vänligaste herre! Vi motorbromsar oss in i Lom men går bet på tänddelar – igen.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.