Vi tar Geiranger nästan på två hjul och dundrar vidare mot Trollstigen.
Mot Geiranger och Trollstigen begav vi oss vid lunchtid på torsdagen. Vi väljer den något längre men mångfalt rekommenderade gamla Strynefjellsvegen, som vi missade förra året. Grusväg över fjäll med makalösa vyer. Trots att det vid det här laget inte är något nytt för oss, hänförs vi varje gång. Det går liksom inte att ta in. Vi stöter på svenskar från Stockholm som Tompa tydligen har gemensamma bekanta med. Världen är bra liten.
Efter det, Dalsnibba, 1500 meter högt och utsikt rakt ner över Geiranger – som på något märkligt sätt tycks ligga 250 meter under havsnivå. Vattnet ligger, alltjämt, grönt som i en norsk häxkittel och dess verksamma substans tar sig obehindrat till vårt sinne med subtil kraft. Plötsligt är våra hakor hängande igen. Lite stjärtlappsåkning på det blir bra.
Vi tar Geiranger nästan på två hjul och dundrar vidare mot Trollstigen. Gudbrandsjuvet studsar vi förbi som ett depåstopp och äntligen är vägen öde, husbilsfri, öppen och svepande. Höghastighetspassager och böljande böjar avlöser varandra och för första gången sen vi åkte står körningen och inte omgivningen i fokus på allvar. 900:ans neutrala och smidiga vägegenskaper belönar föraren som bara lugnt kan följa med i vägnätets utmanande, taktfasta vals uppför, hela tiden svagt uppför bergssidor och fjällsluttningar. Det svarar så bra, det biter så fint och de tassar så lätt. Ett sus av välbehag går genom våra kroppar. Jag kan inte tänka mig ett bättre verktyg för dessa pengar, att använda för att spöa skiten ur allt som kommer emot oss. På toppen stannar vi, samstämmigt leende. Inga ord behövs.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.