Sceptre med syskon.

Denna Humber lär tydligen redan legat där på botten innan dykcentrets tid, som en spöklik symbol över hela Rooteskoncernen som kantrade och sjönk som en gråsten i det stålbad som brittisk bilindustri genomgick på sjuttiotalet. 

Samlingsnamnet för alla syskonmodellerna till Sceptren var Arrow, en gemensam kaross som användes av alla märken inom Rootes och presenterades 1966. Märkena ifråga var Hillman, Singer, Sunbeam och Humber. Modellnamnen som användes var Minx, Vogue, Gazelle, Arrow, Sceptre, Hunter, Royal, Hustler, Husky och kanske några till, som alla kan paras ihop med föregående märken i den saliga röra som kännetecknade Rootesgruppens fabless för ”badge-engineering”

 

Under denna tid tog Chrysler mer och mer över kontrollen av Rootes med föga framgång, Singer ströks redan 1970, de andra följde med fram till Chrysler Europas totala sammanbrott 1976, då deras verksamhet togs över av Peugeot/PSA gruppen. Dock fanns licensrättigheter för varumärkena kvar så Arrowkarossen tillverkades ända fram till 1979, men då med under namnet Chrysler Hunter. 

Humber var premiummärket av dom, och kännetecknades av lite mer lyx, tystare gång och var nog egentligen ingen dålig bil, men trots sin statusframtoning så hade den samma mekanik och motor som sina syskon vilket låg den i fatet. För i hela serien var motoralternativen begränsade till två fyror, en på 1,5 liter och en lite större på 1,7.  Hos Hillman fanns en GT version som fick dubbla förgasare, samma motor fanns även i fastbackcoupén Sunbeam Rapier som också delade Arrow-plattformen. I vilket fall som helst var bilarna gravt undermotoriserade, att Humbern fick en elektronisk överväxel hjälpte föga.

 

Men trots att dessa märken och modeller är saligen insomnade sedan länge så kom ändå Arrow att leva vidare på oväntat håll. Redan från början kom Arrow att licenstillverkas i Iran udnern namnet Peykan, som betyder just ”Arrow”. Dessa kom i delar från England och monterades i Teheran av Iran national, senare kallat Iran-Khodro.  Tydligen hade man gott om delar över för dessa fortsatte skeppas till Iran ända fram till 1985 då man hos Iran-Khodro började prducera Peykan helt baserat på egna delar, och motorn togs nu från Peugeot 504, som också licensbyggdes hos Iran-Khodro. Flera gånger var Peykan på väg ut ur sortimentet men varje gång väckte beslutet folkstorm, iranska folket har en storslagen hatkärlek till sin Peykan, så  den fick hänga med fram till 2005, och för de sista åren var orderlistan två år lång. 

 

Men Peykan dog inte riktigt där heller, produktionslinan såldes till Sudan, men det verkar inte som någon tillverkning någonsin kom till skott där. Däremot bygger Iran-Khodro ännu en slags bastard-Peugeot som kallas RD, fortfarande på Peykans plattform ihopparad med en Peugeot 405-kaross. När den försvinner vilket kommer ske inom kort försvinner också de sista generna från det en gång så anrika Rootes group och Humber vars släktträd sträcker sig tillbaks till 1868.